Att vara på Bokmässan innebär en ström av ständiga intryck. Det är svårt att hitta platser som är tysta. Toalettpauserna blir viktig egentid och jag märker hur jag hela tiden tänker på att andas lugnt och inte stressa när jag rör mig mellan montrarna.

Jag hittar en oas i Rum för poesi, som under två dagar bjuder in till läsningar med en mängd svenska och internationella poeter. Under de två timmar jag tillbringar där får jag lyssna till den rumänska, numera Malmöbaserade, poeten Gabriela Eftimie, spanjoren Kirmen Uribe och Gerdur Kristny från Island. Kristny läser första sviten ur sin diktsamling Drápa (2014). Sedan läser översättaren, som översatt till svenska särskilt för detta tillfälle, hela diktsamlingen om ett mord i Reykjavik.

Att få höra poesi på originalspråk är verkligen en upplevelse. Kontrasten mellan Kristnys isländska och den svenska översättningen är slående, och även om jag såklart förstår mer av innehållet saknar jag snabbt Kristnys röst, de isländska orden. Samma är det med Kirmen Uribe. Han läser först dikterna på engelska för att sedan ge oss originaltexten på baskiska. Då läser han nästintill utantill. Orden flyter rytmiskt och hela Uribes kroppsspråk och röst förändras. Dikterna, som bland annat handlar om hans frus fräknar (”to remove them would be an environmental crime” som han säger innan läsningen) får ett helt nytt liv.

Går det att översätta poesi? blir frågan jag lämnas med. Bevisligen går det, och tur är väl det, men bevisligen går något också förlorat. När den ska överföras till ett annat språk måste den omformas. Poesi är språk, är ljud, och det är en ynnest att få uppleva de tre poeterna med kropp och sinnen utan krav på att ”förstå”. Att översätta dem på plats hade faktiskt inte behövts.

Den andra timmen lyssnar jag till Jonas Rasmussens samtal med översättaren och kritikern Kamilla Löfström och poeterna Morten Søndergaard och Martin Glaz Serup, om den danska samtidspoesin och den så kallade poesiboom som startade en debatt på svenska kultursidor i somras. Detta görs med utgångspunkt i Ellerströms antologi Nervsystem. Ung dansk poesi (som Sandra också recenserar här på Dagensbok.com idag!).

Redan inledningsvis påpekar panelen att de inte kommer fokusera på en motsättning mellan Sverige och Danmark, vilket känns skönt. Intressantare är diskussionen om vad det är i den danska poesin som gör den framgångsrik, och vad hos de danska förlagen som gör dem så benägna att satsa på unga poeter.

”Två ord. Yahya Hassan” säger Kamilla Löfström, halvt på skämt, halvt på allvar. För det var Hassans självbetitlade debut som gjorde poesin intressant. Den visade att poesin kan berätta något som medierna inte kan. Den är komplex, politisk och samhällsnära. Men viktigast av allt är kanske ändå att det var Yahya Hassan som fick stora förlag som Gyldendal att inse att poesi är något de kan tjäna pengar på. Ändå har utgivningen av diktsamlingar från just Gyldendal inte ökat på de senaste 20 åren, den ligger stadigt på ca tolv till femton titlar per år. Kanske handlar det snarare om större uppmärksamhet och utrymme. Poesi har, som Martin Glaz Serup påpekar, lyckats bli sexigt i Danmark och vi får smakprov ur bland andra Bjørn Rasmussens Ming och Signe Gjessings Ud i det u-løse.

Vad är det då som utmärker den danska poesin? Panelen nämner speciellt det talspråksnära och muntliga. Dikterna lyckas skildra hur en 25-åring faktiskt pratar. Poesin är också full av samtidsreferenser, som Nike och 7-Eleven. Märken och kedjor som är en del av världen och livet, och som därför nödvändigtvis inte problematiseras i konsumtionskritiska texter. Här finns också hur ett språk utvecklas mycket tillsammans med sociala medier. Många poeter bloggar regelbundet sina texter, och poesin influeras också av bloggspråket. Jag tänker att detta är något som också finns här i Sverige, till exempel genom Felicia Mulinaris Politisk poesi.

Panelen påpekar också att flera av de unga poeterna berättar om specifika erfarenheter, som invandrarbakgrund och handikapp, men också vidgar ut till ett globalt perspektiv. Det privata blir poetiskt, blir politiskt. Att den nuvarande generationen poeter omnämns som Generation Etik är dock något som nästintill viftas bort. Det är en konstruktion, ”bare noget vi leger”, som Glaz Serup säger. Och kanske är det också nyckeln till den danska samtidspoesins framgång. Ett konstruerande och spelande. Ett lekande och byggande som nu resulterat i ett fenomen.

Rum för poesis program fortsätter under lördagen med läsningar av poeter som Katalin Mezey (Ungern), Carmen Bugan (Rumänien), Anna Jörgensdotter och Agnes Gerner och samtalet En evighet i poesin, ”om poesi som språk och hur en evighet kan framträda i dikten i såväl ett sandkorn eller blad som i storpolitiska händelser”.