Det senaste året har dansk poesi tagit allt mer plats i vårt litterära medvetande. Det har talats om poesiboom och generationsskifte. En ung generation poeter har snabbt blivit tongivande, vars dikter hamnat på bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på kultursidorna.

Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring av utgivningen av dansk poesi i Sverige. I antologin Nervsystem – Ung dansk poesi presenterar redaktören och översättaren Jonas Rasmussen några av Danmarks starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Vissa av poeterna är utgivna i Sverige sedan tidigare men ett flertal kan nu för första gången läsas på svenska.

Samlingen är en produkt av ett intensivt läsande och ett känsligt urval. Men enligt Rasmussen, i sitt insiktsfulla förord, samlas dikterna inte kring ett specifikt tema. Samtidigt återfinns vissa samband mellan dem: något slags självklart samtida i deras diktning.

Återvitaliserat bland de danska poeterna är bland annat den politiska eller socialt engagerade dikten.  En diktning där förhållandet mellan jaget och världen ofta är ifrågasatt eller problematiserat. Därför känns det självklart att antologin avslutar med två dikter från Yahya Hassans självbetitlade debut från 2013. Få lyrikintresserade har säkert missat denna bästsäljande poet som skriver våldsam och politisk lyrik i en personlig och kritisk bild av den egna uppväxten.

Ytterligare en poet som närmar sig mötet mellan politik och poesi är Asta Olivia Nordenhof. Hennes hyllade debutsamling Det nemme og det ensomme utkom på svenska i början av året. I många av hennes dikter tar hon ett grepp om en samtida utsatthet, bland annat i form av patriarkalt våld och psykisk sjukdom, dels genom att bearbeta minnesbilder från den egna uppväxten, dels genom att tidvis göra motstånd mot samhällets bild av utsatthet.

det var en som berättade för mig att du har dött av en överdos

det luktade deodorant och mjukost när jag tänker på att du inte finns

det var vänligt att du väckte mig så försiktigt på morgonen. det
sitter fortfarande i mitt bröst

så åt vi kinder milk-slices i köket, slickade mjukost från varandras halsar

Theis Ørntofts diktning står ut i antologin med sitt starka bildspråk och sitt politiska förhållningsätt till naturen. Dikterna som presenteras i Nervsystem återfinns i Digte som gavs ut 2014. I sin diktsamling påvisar han sitt sentimentala förhållande till naturen och hur det kommer att gå om vi människor lyckas förstöra ekosystemet som är avgörande för vårt liv på jorden.

Gemenskap, kropp och identitet är också något återkommande hos några av poeterna. Exempelvis i Olga Ravns lyrik som bland annat handlar om just kroppen, och hur det är att vara kropp. Om att växa upp från flicka till kvinna och om de tvingande förväntningar och roller som detta för med sig.

Amalie Smith anknyter till temat kropp och kontroll, men också brist på kontroll och kroppens förhållande till världen och vetenskapen. Med ett tilltal som berör rör sig hennes prosastycken fritt mellan poesi och populärvetenskap och utforskar små upplevelser, betraktelser av kroppens transformationer och levnadsvillkor.

Vi samlade oss kring begreppen samling och upplösning

1.  Hans kropp löstes upp och samlade sig igen. Han har blivit scannad och sjukdomen kan inte längre spåras i honom.

2. Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick i bitar. Jag gick i bitar med den.

3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samlingar, muséer, arkiv, kuriositetskabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang och tingen i sig själva.

År 2002 växte antologin Och hjärtat slår och slår – 12 unga danska poeter fram ur en nyfikenhet på den unga danska poesin då. Nu ett decennium senare är uppföljaren ett välkomnande inslag i lyrikutgivningen. Utgivningen av Nervsystem - Ung dansk poesi visar på ett diktande som sträcker sig sig ut från boksidan och säger något om världen utanför språket. För poeterna har gemensamt en sorts vägran och förakt mot samhället, som förmedlas med direkthet, allvar, humor och ironi. Men trots att det sammanhållna i poeternas utgivning ska vi inte glömma, som Rasmussen så fint menar, att alla samlingarna bildar ”sin egen avgränsande kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem”.