Det första som slår mig när jag får det enkla och det ensamma i händerna är lockbetet på baksidan. Texten skvallrar om våld, död och prostitution och förväntas nog suga in mig som läsare med sin ovillkorlighet. Som om den ville säga: här – ett liv så fullt av liv att du inte kan värja dig, inte ens för att det är skrivet i diktform.

Asta Olivia Nordenhof är verksam i en, åtminstone delvis, autofiktivt skrivande generation av danska lyriker. Namn som Yahya Hassan och Olga Ravn dyker ofta upp i samma andetag – ja, namn tycks viktigt i samtalet kring den nya, danska lyriken. Över huvud taget lyfts personerna bakom dikten fram på ett sätt som vi inte är helt vana vid när det kommer till poesi. Men det tycks också som om personfixering fyller sin funktion. Att den är ett nödvändigt ont i en strävan att försvaga densamma. Och att i samma stund som liv blir dikt, tappar den personliga erfarenheten sin betydelse. Att skriva är ett sätt att förgöra det levda, på gott och ont.

I det enkla och det ensamma driver poeten runt i sina egna minnen, som en person som just kommit hem till en alldeles för trångbodd lägenhet och försöker sålla bland tillhörigheterna i den. Asta Olivia Nordenhofs skriver en böljande, ofta vardagligt närgången dikt där raderna vecklar ut sig till synes oförställt, utan att någonsin bromsa. Texten är gestaltande, men ändå så uppenbart innesluten i ett medvetande. Det är inte dikt som ”händer”, men dikt som hela tiden formas mellan association, skruvade tankevurpor och smärtsam förnimmelse. Dikt som inte har tid med teknikaliteter. Såhär kan det till exempel låta:

placera en stege i utkanten av ett jordgubbsland
kravla upp och tänk på hur roligt det skulle vara att bara falla
så folk trodde man var död. hur söt skulle inte mullen vara. inte det!
inte som det vansinne, den strimma av sol, så lätt en katt hittar den sol som finns
små kokosbollar kan vara så små att man blir sinnessjuk
bröstvårtor efter morgonbad
havet sätter in med allt vad det har av viljelöshet

Det liv som annonseras på samlingens baksida kommer i strimmor, blandas upp med trivialiteter, blir närgånget i sin enkelhet. Samtidigt söker dikten sig utåt, mot, kanske särskilt kvinnliga, kollektiva erfarenheter: ”på filten. när jag ser hennes trosor. ett ögonblick upplever jag att vi är den samma./ sen något annat. att hon är äcklig och jag är äcklig men vi är olika”

Den obändiga viljan att dela det smärtsamma med andra. Så blir dikten ett sätt att lösgöra sig från de upplevelser som stänger in människan. Det ensamma är i förvandling.