Världen finns inte, påstår Markus Gabriel. Vilken värld kan man ju då fråga sig. Och vad menar han med finns? För han menar att du och jag finns, och allt annat vi kan tänka oss. Varför inte då själva världen?

Den princip han utvecklar i den här boken är den att allting finns, och på grund av detta kan inte världen finnas. Han börjar med att presentera oss för den filosofiska hållning som benämns nyrealism. Nyrealismen tar vid där postmodernismen slutar. Gabriel menar att postmodernismens form av konstruktivism inte är hållbar. Dess metafysiska världsåskådning, att världen är beskaffad på ett specifikt sätt, och att våra individuella upplevelser av den inte är, eller kan vara, korrekta, vill Gabriel ersätta med nyrealismens sätt att se på saken. Det kan beskrivas som att det finns lika många världar som det finns individuella upplevelser av världen. Inklusive den värld/de världar som finns även utan betraktare.

För att läsaren ska hänga med i resonemanget ger Gabriel oss kortfattade och tydligt åskådliggjorda beskrivningar av de olika världsuppfattningarna som han vill bestrida. Däribland konstruktivismen, materialismen och den vetenskapliga världsuppfattningen. Han visar oss också varför de är ogiltiga. Det är speciellt intressant att följa argumentationen som leder till varför den, idag så omhuldade, vetenskapliga världsbilden inte kan vara riktig. Vetenskapen, universum och fysiken är egna föremålsområden bland ett otal andra, och kan följaktligen inte beskriva andra delar av världen. Demokrati, poesi och skuldkänslor hör inte hemma i samma föremålsområde som Higgspartikeln.

Och just föremålsområden, tillsammans med meningsfält och existens, är återkommande begrepp i Gabriels resonemang. Begrepp som utgör fundament i beviskedjan som leder fram till slutsatsen att världen inte finns. Väldigt bra begrepp som i Gabriels förklaring ter sig helt obestridliga och fullkomligt giltiga. Det är en mycket angenäm upplevelse att som läsare befinna sig mitt bland så klara tankar och formuleringar kring de stora filosofiska grundfrågorna.

Föremålsområde: Ett område som innehåller en bestämd typ av föremål, varvid det finns regler som förbinder föremålen med varandra.
Meningsfält: Platser där någonting överhuvudtaget framträder.
Existens: Den egenskapen hos meningsfält att något framträder i dem.

Världen är meningsfältet av alla meningsfält, det meningsfält där alla andra meningsfält äger rum.
Allt som finns finns i världen, eftersom världen är det område där allt äger rum. Allt som betraktas som utomvärldsligt hör därmed till världen. Existens rymmer alltid en platsangivelse. Existens betyder att något framträder i ett meningsfält. Frågan är alltså: Om världen existerar, i vilket meningsfält framträder den då?

Ja, det kan man fråga sig. Och med hjälp av ett par diagram och enkla formler visar oss Gabriel det självklara svaret, att världen inte finns.

Resonemanget går vidare och uppehåller sig en hel del kring frågor om Gud och religion. Och här fullkomligen briljerar Gabriel i sin klarsyn och sitt förnuft. Han anser att nyateismen har många likhet med dogmatisk monoteism och diskvalificerar dem båda som bärare av någon slags sanning om religionens väsen. Gabriel vill istället leda oss in på spåret att Gud är idén att helheten är meningsfull, trots att det överstiger vår fattningsförmåga. Religiositeten inom människor är ett sökande efter spår av mening i det oändliga. Detta att människors inneboende sökande efter mening har blivit omstyrt och förvanskat genom historien, har ingenting att göra med det föremålsområde som Gabriel menar är religion.

Förutom religion tar även konst och poesi stor plats i Gabriels tankar om värden, som alltså inte finns. Konsten har sedan länge förstått att världen inte finns, och ägnar sig åt att på olika vis gestalta detta.

Konstens mening består i att låta det som normalt är självklart för oss framträda i ett märkligt ljus (…) Konsten överraskar oss med en ny mening och belyser föremålen ur ett ovant perspektiv. Det är ett sammanhang som många konstnärer har insett och undersökt ingående.

Han exemplifierar detta bland annat med Kazimir Valevitjs målning Svart kvadrat på vit botten. Alla föremål, allt som existerar, framträder mot en bakgrund, som själv aldrig kan framträda annat än att den förvandlas till en förgrund, som i sin tur framträder mot en bakgrund, et cetera, och således stöds tesen att världen inte finns.

Boken i sin helhet bjuder på riktigt rolig läsning. Högintressanta tankar avlöser varandra på löpande band, och hela texten är marinerad i humor och lekfullhet. Gabriels entusiasm är oerhört smittsam. Läsaren har bara att finna sig i att dennes egen hjärna triggas igång och börjar tänka stora tankar. Om världen sedan finns eller inte spelar inte så stor roll. Behållningen här är själva läsningen.