Recension

: Vårt klot så ömkligt litet
Vårt klot så ömkligt litet Ulf Danielsson
2016
Fri tanke
7/10

Undergången hotar överallt

Utgiven 2016
ISBN 9789187935572
Sidor 310

Om författaren

ulf danielsson foto cato lein
Foto: Cato Lein

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik. Han har varit dekan och vicerektor vid Uppsala universitet. År 2008 mottog han Göran Gustafssons pris ”för sin forskning om partikelfysikens ’strängteori’, där han bland annat nått uppmärksammade resultat gällande olika typer av ’svarta hål’ som ryms inom teorin.” Han har skrivit böckerna Stjärnor och äpplen som faller (2003), Den bästa av världar (2007) och Mörkret vid tidens ände (2015).

Sök efter boken

Tänk att det finns så många sätt som jorden kan gå under på! Att asteroider och till och med kometer kan träffa oss är välkänt. Och särskilt stora behöver de inte heller vara för att orsaka katastrofer. Men vad sägs om gammastrålningsblixtar?

De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-12 20:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6910

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?