Recension

: Rymdväktaren
Rymdväktaren Peter Nilson
1995
Norstedts
7/10

Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst

Utgiven 1995
ISBN 9119513526
Sidor 327

Om författaren

Peter Nilson (1937-1998) var astronom och författare till både skönlitteratur och vetenskapliga böcker. Han föddes i småländska Näsby, studerade och arbetade i Uppsala och satt bland annat i Kungliga Vetenskapsakademien. Hans böcker behandlar ofta rymden, historien och framtiden. Till hans mångsidiga bokproduktion hör romanerna Arken och Rymdväktaren och fackböckerna Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar.

Peter Nilson
Författarens hemsida (från 1997).

Sök efter boken

Science fiction åldras sällan särskilt väl. Få berättelser känns så snabbt historiska som framtidsskildringar.

Det är alltså med viss bävan jag faller för frestelsen att läsa om Peter Nilsons Rymdväktaren, en roman och ett författarskap som tog mig med storm när jag först stötte på dem i slutet av 90-talet.

Slumpen, eller ödet, hör till det som Peter Nilson gärna ägnar sig åt, både som vetenskaplig och skönlitterär författare. Vad som förde Rymdväktaren, som en av de första science fiction-romanerna, i min väg har också en hel del med slumpen att göra (och inbegriper en vacker ung man, en sen natt med författarens – facklitterära – Solvindar, och en tonårstjej med svårighet att hitta utanför hc-hyllorna på biblioteket, men allt det där ska vi inte gå närmare in på här). Slumpen hos Nilson är så överväldigande storartad och fascinerande, på gränsen till det gudomliga men utan att behöva övernaturliga förklaringar. Det är så vansinnigt stort i sig, att av hela universum har blivit just vi, just här och nu. På gott och ont.

Nilson är författare, filosof och vetenskapsman i ett. Han kombinerar författarens konkretism med vetenskapens auktoritet och filosofens kittlande spekulation och slänger dessutom in kärleken till klassisk musik i allmänhet och Bach i synnerhet i den helhet som blivit Rymdväktaren.

I Rymdväktarens ramberättelse kommer en ung vetenskapsman till ett kloster på månen för att forska med hjälp av klostrets superkvantdator Angelica. Där möter han också den urgamle Peter Lorentzen, en vetenskaplig legend född i ett svindlande länge sedan, 1980. Lorentzen berättar om hur han som ung tillsammans med sin nu försvunna partner, Ninni, varit med och utforskat naturvetenskapliga hemligheter på jorden, en jord präglad av elektronisk sårbarhet, klimatkatastrofer, oroligheter och nyreligiositet.

Sjukhuspionjären Florence Nightingale menade på sin tid att statistik kan hjälpa människan att förstå Guds avsikter med oss. Något liknande ligger bakom månklostrets intresse för datorer och matematik i Rymdväktaren. I en värld där vetenskapen blivit så avancerad och fragmentiserad att den för de allra flesta är obegriplig kan religionen göra sig ny plats. Det verkar ganska uppenbart nu – liksom klimatkatastroferna känns som obligatoriska inslag nu – och gick naturligtvis att ana redan 1995, men alla gjorde det sannerligen inte.

Det ska villigt erkännas att jag inte kan ett jota om vare sig naturvetenskap, matematik, astronomi eller teoretisk musik (nej, jag är inte alls säker på att det sista ens är ett etablerat begrepp). Men Peter Nilson tar inte bara avstamp i verklig vetenskap, han gör den levande och fullkomligt trollbindande. Och jag tror faktiskt att om jag hade stött på Nilson tidigare så hade nog också mitt förhållande till de där ämnena sett ganska annorlunda ut.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:14

Kategori: Recension | Recension: #3499

3 kommentarer

Ganska onödigt att recensera en bok som man ö h t inte förstår – och inte heller verkar vilja förstå. Sedan är det ju märkligt att personer som lever i vår tid ”inte kan ett jota om vare sig naturvetenskap, matematik, astronomi eller teoretisk musik”. Kavla upp ärmarna och orientera dig. Peter Nilsons böcker är en mycket bra början. Och: det är aldrig för sent!

T. Roll Oregistrerad 2016-03-04 15:34
 

Precis läst rymdväktaren och nyaga, och det var en helt fantastisk läsupplevelse. Märker jag har ett slags behov för att dela det jag ”upplevt”, med någon (och därför kommenterar jag alltså på en flera år gammal bloggpost). Det första jag läste av honom var stjärnvägar- och det hade samma effekt på mig. Känns som att jag ser annorlunda på hela tillvaron, tack vare hans intelligenta, annorlunda och alldeles underbara böcker. Någon har påpekat att han är en mycket undervärderad författare- och jag kan bara instämma.

Charlotta Oregistrerad 2018-04-21 19:51
 

Men det är väl ljuvligt, när läsupplevelsen liksom bara bubblar över och MÅSTE delas? :) Och vi finns ju här, även om en hel del recensioner har några år på nacken :)

Känner väl igen din känsla för just det här författarskapet, och visst, det är en författare man hör talas om märkligt sällan, faktiskt.

Ella Andrén Redaktionen 2018-04-22 09:08
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?