Maja-Lisa hade hoppats slippa fler. Alla fyra äldre syskon har begravts under 60-talets svältår, innan Hanna föds 1871. Modern är tärd och hemsökt av barn som inte fått leva. Orkar inte fästa sig mer. Och en flicka, det blir det väl bara elände med.

Tre generationer flickor blir det likväl, Anna, Hanna och Johanna. Den första i det brutala gamla fattigsverige, präglat av inskränkthet, skrock och snål religiositet. Där tas Hanna som tolvåring ur skolan för att tjäna piga och där är hon i det närmaste rättslös inför sonen i huset där hon tjänar. Våldtagen och trettonårig ensamstående mor får hon gå med horkluten tills någon ids göra redbar hustru av henne.

Mycket ska ändras för de kommande generationerna. Begåvade är de alla, flickorna, men först för Hannas dotterdotter Anna kan det bli aktuellt med studentexamen och universitet – och Hanna, hon protesterar: ”Vad skulle dä tjäna te? Dä e ju bare e tös. Högfärdig blir ho å ente slepper ho unna, ho heller.” Anna skapar sig en akademisk karriär, något de tidigare generationerna inte begriper sig på. Hon kan också analysera det mesta, men har ändå svårt att förlåta missunnsamheten.

Nu vakar Anna vid Johannas dödsbädd, otillräcklig och frustrerad. Här finns inte längre svar att få på alla frågor, allt det där de aldrig pratade om. Marianne Fredriksson tecknar, finkänsligt och brutalt, den gamla Johannas pendlande mellan ordlös känslotillvaro på vårdhemmet och livets alla minnen.

Johanna, mellangenerationen, läser i smyg. Hon har så många andra fronter att slåss på, med hem och barn att sköta, hus att betala av på – med en älskad trädgård som lyser upp ända ut i läsarverkligheten – och så arbetsrätten som måste försvaras när det sena 1920-talets ekonomiska kris vill mota kvinnorna ut från arbetsmarknaden.

Nog är det Sveriges historia lika mycket som det privatas som passerar revy i Anna, Hanna och Johanna. Här finns hela 1900-talets omvälvande förändringar, arbetsmarknad, politik, urbanisering och egnahemsrörelse, jämställdhet, klasshat och kompromisser. Det ligger hela världar mellan bokens kvinnor och deras respektive villkor.

Att veta sin plats, eller rätt. Att gifta sig för trygghet, eller passion. Att bli med barn eller skaffa barn. Att kunna förändra, eller tiga och lida och skylla sig själv. Som man bäddar får man ligga. Och under allt det där som förändrats, kanske någonting gemensamt. I slutänden blir Fredrikssons roman en bok om erfarenheter som förenar, en levande släktkrönika som bjuder förståelse och kanske försoning.