Recension

: Presidentens hustru
Presidentens hustru Curtis Sittenfeld
2009
Wahlström & Widstrand
8/10

Ett liv som står i motsägelse till sig självt

Utgiven 2009
ISBN 9789146219989
Sidor 570
Orginaltitel American Wife
Översättare Gudrun Samuelsson
Först utgiven 2008

Om författaren

Curtis Sittenfeld föddes 1975 i Cincinnati, USA. Hon slog igenom med debutromanen I en klass för sig (Prep, 2005). Översatta till svenska finns också bland annat romanerna Mannen i mina drömmar, Presidentens hustru och Systerland.

Curtis Sittenfeld – författarens hemsida.

Sök efter boken

När jag läste Curtis Sittenfelds första roman I en klass för sig minns jag att jag tyckte om den. Men jag tyckte att den var alldeles för lång och lite för ambitiös. Presidentens hustru, Sittenfelds tredje roman, är också väldigt lång och ambitiös. Men i det här fallet behövs längden för att uppfylla den stora ambitionen och efter nästan 600 sidor måste jag medge att Sittenfeld har lyckats med sitt projekt.

Det är ingen hemlighet att Presidentens hustru är baserad på Laura Bushs liv. Beröringspunkterna mellan den före detta presidentfrun Laura Bush och romankaraktären Alice Blackwell är många: en tragisk bilolycka i ungdomen, valet av utbildning, karriär och äkta make. Men Sittenfelds roman är i grund och botten just det – en roman. Gammal, hederlig fiktion. Laura Bushs liv är enbart en skiss utifrån vilken Sittenfeld tecknar en komplex historia.

Huvudpersonen är den redan nämnda Alice. Hon berättar själv om sitt liv utifrån fyra platser som hon bott på. Hon börjar i barndomshemmet i en liten stad i Wisconsin, fortsätter via den egna lägenheten efter universitetsstudierna och senare det första huset med den äkta maken och dottern, för att avsluta på Pennsylvania Avenue 1600. Det är en resa i tid och rum där en sextioårig presidenthustru ser tillbaka på sitt liv och undrar hur det kom sig att hon, en blygsam bibliotekarie, slutade som rikets första dam.

Bokens verklighetsanknytning är inget mer än en skiss som Sittenfeld utgår ifrån och oftast kan man helt och hållet bortse ifrån kopplingarna. Men ibland går det bara inte. Charlie Blackwell, Alices man, är en charmig buse som kommer från en av de rikaste familjerna i delstaten. Han dricker för mycket, han köper ett baseboll-lag, han får en religiös uppenbarelse och slår sig efter det fram till den högsta posten i amerikansk politik. Den klara anspelningen på George W. Bush blir det självklara tillfället för Sittenfeld att bli politisk, att kritisera en politik som hon själv inte ställer sig bakom. Och visst, i viss mån tar hon tillfället i akt, men kritiken blir aldrig så sylvass, så skärande som den hade kunnat bli. Istället får läsaren se Charlie genom Alices ögon och Alice älskar Charlie. Alice ser honom som den charmiga skojare han är, som en karismatisk och oemotståndlig person, som en romantisk äkta make, som en underbar far och ja, tyvärr, som något av en sexgud. Visst, Alice ser alla brister också, men eftersom hon älskar Charlie så hamnar de i skymundan. Naturligtvis blir det för läsaren som att se George W. Bush ur ett annat perspektiv, att se bortom symbolen och komma fram till människan där bakom.

Och det är häri Sittenfelds stora styrka ligger – hennes skarpa iakttagelseförmåga. Vem som helst kan beskriva en person som snäll, klumpig, intelligent, skenhelig, blyg eller trög. Det Curtis Sittenfeld gör är att också lägga märke till och skildra de där små, små nyanserna som gör människor unika, komplicerade och intressanta. De små detaljerna som ger personbeskrivningarna djup och romankaraktärerna liv.

Alice har samma gåva som Sittenfeld. Hon är en tystlåten flicka som växer upp och blir en tystlåten tjej, en tystlåten kvinna, en tystlåten bibliotekarie och slutligen också en tystlåten presidenthustru. Men trots sin tillbakahållna position så kan Alice verkligen se människor för vad de är, vilket är en av förklaringarna till att hon kan stå kvar vid Charlies sida trots att hon själv inte är republikan. Alice är demokrat och en högst motvillig presidenthustru, en som utför sina plikter, och ibland njuter av dem, men som helst av allt skulle vilja flytta in i en vanlig villa och leva ett vanligt liv med sin (o)vanliga man.

Presidentens hustru är en bok om kontraster. Kontrasten mellan vad Alice tror på och vad hon älskar, kontrasten mellan hur hon trodde att hennes liv skulle bli och hur det blev. Det handlar också om klassmässiga kontraster. Alice växer upp i en nog så priviligerad medelklassmiljö och skaffar sig en universitetsutbildning. Men hennes namn ger henne ingen status och Alice måste ändå kämpa för allting som hon vill ha – sin utbildning, sitt jobb, sina kontakter, sin bostad, sin ekonomiska frihet. Skillnaden gentemot Charlies situation är slående. Charlie, som kommer från en rik familj, behöver inte kämpa för något. Här finns pengar, kontakter, bilar, bostäder och möjligheter uppradade och det är mer eller mindre bara till att plocka åt sig av vad man vill ha. Så samtidigt som boken visar att även en kvinna av en lägre klass kan bli rikets första dam är det också tydligt att det skulle vara betydligt svårare för någon med Alices bakgrund att bli Commander-in-Cheif.

På ett sätt är Presidentens hustru inte överhuvudtaget vad den utger sig för att vara. Min första tanke var att detta var en ohämmad titt in i en (visserligen fiktiv) presidentfrus inre, och visst på ett sätt är det det. Vi får ta del av Alices vardag, hennes tankar kring sin uppgift, kring hennes status etc. Men samtidigt kommer Alice från en familj där ignorerandet av problem föredrogs framför konfronterandet av dem och det tankesättet ligger djupt rotat också hos henne. Hon håller tyst när hon tycker att Charlie dricker för mycket, hon håller tyst när hon inte vill att han ska köpa baseball-laget, när hon inte vill att han ska ställa upp i guvernörsvalet och senare presidentvalet. Hon håller sina åsikter för sig själv och hon kompromissar och kompromissar och kompromissar. Sina innersta tankar och behov verkar hon inte dela med sin man och snart misstänker man också att hon inte delar dem heller med sina läsare. För vem är egentligen Alice Blackwell? De djupsinniga reflektioner som hon har om andra verkar inte fungera när hon ska tänka över sitt eget liv, sin egen person. Det är en tillbakahållen bild som Alice ger oss av sig själv. Trots att hon avslöjar många privata hemligheter såsom en abort och otrohet, får man aldrig riktigt känslan av att man har lärt känna Alice. Att Sittenfeld lyckas teckna en karaktär som har förtryckt sina egna önskningar så mycket att läsaren efter nästan 600 sidor inte riktigt har någon uppfattning om vem hon är, är beundransvärt! Till och med i språket syns Alices återhållsamhet – det är så formellt och torrt att det nästan knastrar om det. Till skillnad från skildringen av Charlie så känns det inte som att man kommer fram till människan Alice Blackwell, utan i slutet av boken vet man bara lite mer om symbolen.

Presidentens hustru är en fascinerande bok av många anledningar men främst för att Sittenfeld har lyckats att skapa och skriva om en karaktär som egentligen inte verkar känna sig själv. Alice säger i prologen att hon lever ett liv som står i motsägelse till sig självt. Så precis som Alice Blackwell observerar sin omgivning så får läsaren observera Alice Blackwell. Vem är egentligen den här personen? Sittenfeld väljer konsekvent att inte svara på den frågan och det är där som bokens stora styrka ligger. Läsaren får själv bestämma om Alice är en förtryckt kvinna som har dragits in i överklassens charader och på vägen glömt sig själv eller om hon är en kvinna som älskar sin man mer än sig själv och står vid hans sida genom vad som helst. Eller om det är ett tredje eller fjärde alternativ. Det är upp till läsaren själv att avgöra vad man tycker om Alice Blackwell.

Nina Saric

Publicerad: 2009-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 16:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3501

2 kommentarer

Är det roligare med en författare som låter läsaren att avgöra själv eller ska han eller hon ta sida från början?
Vet inte!

prijedor Oregistrerad 2009-11-15 21:56
 

[…] rodham, en what-if-historia om hillary clinton inte hade träffat bill. älskade ju hennes presidentens hustru (som i mitt tycke är så mycket bättre än sönderhypade prep) så förväntningarna är skyhöga […]

sommarlistan 2020 – nostalgifabriken Oregistrerad 2020-06-24 08:44
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?