Det var ett gammalt radioanrop, det där. Stockholm – Motala. I Stockholm producerades visserligen radio, men radiomasterna fanns i Motala och blickar fortfarande nedför Eköskogens backar, ner över staden, Vättern och Göta kanal.

Jag har lärt mig den hårda vägen att inte påstå att Motala är en vacker stad. Det är en gammal arbetarstad som inte alltid kostat på sig att vara tjusig och kulturhistorisk. Det som kallas Gamla stan är det miljonprojektsområde som ligger där gamla staden revs. Det är inte direkt vackert, men allvarligt talat tycker jag det är väl nedlåtande mot alla de människor som en gång i tiden själaglada flyttade in i den här typen av bostäder, till täta väggar, elektricitet och rinnande vatten – inga medicinska framsteg har påverkat folkhälsan lika mycket som 1900-talets höjning av bostadsstandarden – att bara enkelspårigt beklaga det estetiska.

De där radiomasterna är hur som helst ikoniska. När jag recenserar teater i lokaltidningen så sätter jag betyg mellan en och fem radiomaster. Är det riktigt dåligt får jag sätta en raserad radiomast, men det har jag faktiskt aldrig gjort. Det spelas nämligen riktigt bra teater i Motala, mycket naturligtvis tack vare fantastiska, underbara Riksteatern och ideella krafter i den lokala teaterföreningen.

Det är inte riktigt som i större städer förstås. Det här med marknadsföring, till exempel. Härom veckan var det Bokens dag i Motala och det slumpade sig så att jag råkade få en biljett av en vän. Det var bara det att biljetten var en sådan där färdigproducerad liten lapp med bara en siffra på, inga uppgifter om tid eller plats. Och inte en hemsida, inte en notis i något webbkalendarium, inte en affisch, vad jag lyckades hitta. Den lite konservativa filosofin är tydligen att de som är intresserade redan vet om det. Jag fick ringa den lokala bokhandeln och be om hjälp, och när jag väl tassat dit genom höststormen kändes det lite som Döda poeters sällskap. Eller ja, om man byter ut Ethan Hawke och Robert Sean Leonard mot några hundra kulturtanter i Motala Folkets hus, vill säga.

Nå, varför då plötsligt lyfta fram kulturen i Motala? Kanske bara för att Babel häromkvällen fick det att låta som om litteraturen fullkomligt svärmar över av småstadsskildringar. Fast bara definitionen av svensk småstad, med bland annat Örebro bland exemplen, säger en hel del om Stockholmsperspektivet.

Jag gillar Babel och jag gillar Daniel Sjölin, men det här är bara övermaga dumt. Där sitter han i Sveriges i särklass mest överrepresenterade ort – och det handlar sannerligen inte bara om litteraturen. Rikstäckande media produceras i Stockholm. Och det märks.

Ta det här med bostadsbristen, till exempel. Nu har visserligen bostadsmarknaden för så kallat vanligt folk gått rejält utför de senaste åren, men bostadsbrist råder fortfarande bara i ett fåtal av Sveriges allra största kommuner. I avsevärt fler är problemet det motsatta.

Elen är ett annat löjligt pedagogiskt exempel. Blir det strömavbrott i Stockholm en timme så rapporteras det på riksnyheterna. Sitter folk på landet däremot strömlösa i veckor därför att den avreglerade elmarknaden hellre delar ut vinster till aktieägarna än underhåller näten, ja, då är ju det knappast en nyhet. Folk får väl skylla sig själva om de envisas med att bo så oländigt.

Gun-Britt Sundström har skrivit något i stil med att när hon trivs i Stockholm så uttalar hon det på rikssvenska men när hon blir irriterad så tar hon till det mer nordsvenska uttalet.

Och jag kommer på mig själv med att oftare och oftare ta till det där norrländska, förfrämligande uttalet. Jag som aldrig ens varit i Norrland. Men det är någonting med att ohöra till Stockholm, något som förenar. Den där känslan av att nästan aldrig riktigt räknas.

Jag menar, jag känner en massa hyggliga, fullt normala människor som bor i Stockholm. Icke desto mindre är Stockholm Överheten. Stockholm är riksdagsledamöter med befängda uttalanden som att det väl är klart att man kan leva på 70% av sin inkomst, eller att alla vettiga människor rimligtvis borde ha ett par årslöner på banken för oförutsägbarheter. Ur Stockholmsperspektivet riskerar jorden att gå under om tunnelbanan är fem minuter sen.

Var man borde bo har jag inget som helst svar på. Men det torde finnas en poäng med att åtminstone reflektera över att perspektiven blir olika.

Jag har bott i städer som är både betydligt större och mindre än Motala. Där jag växte upp var Motala staden man åkte till och shoppade, för där fanns butikskedjor, flera stycken. Och rulltrappa.

Att vara från småstan handlar, åtminstone för mig, till stor del om att vara förbannad på småstan och småstadsmentaliteten. Det handlar ganska ofta om att längta någon annanstans. Kanske är det också därför småstadsskildringar slår an. De flesta människor kan, oavsett var de bor, känna igen sig i känslan av att innerst inne vara avig och längta någon annanstans.

Men det är förhållandevis ont om småstads- och glesbygdsskildringar i svensk litteratur. I synnerhet om man skulle föredra att folk inte dör som flugor i böckerna. Det är ett problem att majoriteten av författarna bor i eller flyttar till Stockholm. Precis som det är alltid har varit ett problem för arbetarlitteraturen att den som skildrar arbetartillvaron samtidigt nästan alltid lämnar den bakom sig.

Hur vad det då med Bokens dag i Motala Folkets hus? Jo tack, ganska livat. Höjdpunkten var nog Stewe Claesons presentation av nya boken, Än jublar fågelsången – myller i 45 scener. Jag har ännu inte läst Claeson, men blir hemskt sugen. Hans lilla framträdande är bitskt, roligt och inspirerande. Och även bortom allt detta älskar vi den där kvällen i Folkets hus honom och hans nya roman förbehållslöst.

Den handlar nämligen om Motala.