Krönika

Kvinnor och kultböcker

Då och då listar tidskrifter och sajter kultböcker. Vad som är en kultbok råder det kanske något delade meningar om, men begreppet kommer ju från den religiösa världen så någon form av dyrkan är definitivt inblandad. En kultbok måste förstås uppskattas av ganska många, men den får heller inte vara alltför ”mainstream”, alltför bred och etablerad.

Nästan alltid är det något skevt med de där listorna. Trots att alla statistiker håller med om att kvinnor är de som generellt sett läser mest (och skriver mest, däremot inte blir utgivna mest) så är listorna över kultböcker, liksom förstås litteraturhistorien i allmänhet, alltid märkligt mansdominerade. Genrelitteratur som fantasy och science fiction är obligatoriska inslag och samtidigt ovanligt enkönade genrer, liksom diverse pretentiösa konstigheter och slacker-romaner av olika slag.

Till den sistnämnda gruppen kan räknas till exempel Goethes Den unge Werthers lidanden, även om genren fick sitt verkliga uppsving med drogernas intåg i litteraturen. Werther fick nöja sig med att berusa sig på sina egna överdrivna känslor, men det gjorde han å andra sidan så duktigt att han påstås ha inspirerat både mode- och självmordstrender bland sina läsare. Som en sin tids Kurt Cobain med andra ord, minus fin musik förstås.

Kerouacs On the Road är kanske ändå typexemplet, och en av få romaner som jag påbörjat utan att ta mig igenom den. Ulf Lundells Jack är någon sorts svensk motsvarighet (trots att Gun-Britt Sundströms Maken från samma period förtjänar generationsromanstiteln tusen gånger mer). Jag har svårt att se varför jag skulle bry mig om saker som inte ens romanernas egna karaktärer orkar bry sig om. Deras existenser går helt ut på att driva runt, peta i sig droger, knulla runt och aldrig engagera sig i något. Blir det för hårt eller tröttsamt kan de ofta vila upp sig en stund hos sina snälla och oförstående medelklassföräldrar, för misären är ofta självvald och inte alls så akut som de själva vill föreställa sig.

Finns det då inga alternativ om man vill vara lite klädsamt kultig? Tja, kvinnliga författare som kan förekomma på kultbokslistorna är till exempel Sylvia Plath, Virginia Woolf och Marguerite Duras. Men den där kultförklarade populärlitteraturen, den blir man som regel snuvad på när det gäller kvinnliga författare.

På ett seminarium på bokmässan i Göteborg för några år sedan frågade föreläsaren sin mycket kvinnodominerade publik hur många som mindes Scarlett O’Haras midjemått i Margaret Mitchells Borta med vinden. Det var nästan samtliga. Var finns den på de där listorna? Eller Jane Austen, för jösse namn. Eller alla glamorösa hämndfantasier från 1980-talet som bland de få litteraturvetare som befattar sig med dem kallas FLN-litteratur (utläses Flärd/Lust/Njutning, men personligen blandar jag lätt ihop förkortningen med Vietnamrörelsens).

Nog är det väl märkligt så mycket läslust och spänning som helt obemärkt sopas under mattan? Och att den fortfarande är så löjligt könskodad?

Ella Andrén

Publicerad: 2008-03-08 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 20:30

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?