Krönika

För att man överlever

Alla hjärtans dag. Ett tillfälle så gott som något att reflektera över det där med kärlek. Om inte annat så för att vi anar att det har väldigt lite att göra med skyltfönstrens knallrosa, fluffiga lättköpthet.

Så: kärlek. Kan du säga vad det är? Eller snarare, om du kan det, varför? Här tror jag vi litteraturläsare har ett försprång framför låt säga ”vetenskapen”. Vad vet naturvetare till exempel om kärlek? Det irrationella behovet att föra vidare en annan persons DNA? Det täcker knappast hela konceptet.

Jag skulle vilja påstå att kärlek är litteratur. En fullkomligt godtycklig kulturell konstruktion. Hur skulle vi kunna greppa någon aspekt av mänskligt liv utan litterära referenser? Ingenting kan ju finnas i ett vakuum, allting måste relateras till något annat.

Det gör knappast kärleken mindre häftig. Men det är en bra anledning att lista några favoriter i genren. Alltså en lista över kärlekar, topp tre:

Gun-Britt Sundströms Maken
Charlotta Cederlöfs Och likväl rör hon sig
William Shakespeares Romeo och Juliet

Jag vet vad du tänker. Den store S, kan det bli klyschigare. Men jag skulle vilja påstå att Romeo och Juliet paradoxalt nog är en underskattad kärleksskildring. Litteraturhistoriens allra mest berömda kärlekspar är ett bra exempel på kärlekens godtyckliga och tillfälliga natur. Hade deras kärlek varit ”perfekt” hade jag inte tagit med den på min lilla lista. För vem kan identifiera sig med det perfekta?

Därav också de båda andra böckerna. Sundströms ”förhållanderoman” och Cederlöfs ”tonårsförälskelse”. För att det perfekta är en illusion som går att upprätthålla korta stunder, oftast influerade av alkohol. För att det inte går att kyssas till en happy end. För att kärlek är en konflikt mellan en massa oumbärliga saker som aldrig kan lösas en gång för alla. För att den kan ge upphov till ett tillstånd av defensiv sinnesförvirring, ungefärligt jämförbar med att gå runt med nerverna utanpå kroppen. För att den får oss att fatta idiotiska beslut, springa och gömma oss vid idiotiska tillfällen och i allmänhet uppföra oss som idioter. För att den förtjänar att skrattas åt. På ett kärleksfullt sätt, naturligtvis.

Och hur var det nu med det där paret framför alla par? Vad vi lätt förtränger är att Romeo i pjäsens början faktiskt är precis lika nere i en annan tjej, Rosaline. Och Romeo och Juliet är i tonåren. Hade de inte begått självmord inom några dagar efter att de träffats hade det antagligen inte hållit särskilt länge.

Det gör inte kärleken på något sätt mindre omvälvande, karaktärerna mindre charmiga, eller texten mindre vacker, sexig eller underhållande. Men så är det. Istället för att jaga det perfekta in all the wrong places borde vi kanske stanna upp och se storheten i det inperfekta. Det är nämligen både betydligt mänskligare och betydligt intressantare.

Ett annat vanligt missförstånd är att döden på något sätt skulle förhöja kärleken. Det är faktiskt bättre om man inte dör. Och konstigt nog gör man ju sällan det.

Ella Andrén

Publicerad: 2005-02-14 00:12 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:15

Kategori: Krönika

4 kommentarer

Skitbra!!!! Håller med dig till 100%

pippi Oregistrerad 2005-02-28 17:04
 

Mycket fin reflektion. Tycker om Ella.

Viktor Oregistrerad 2005-04-19 20:22
 

Gillar den vassa kommentaren om Romeo och Julia

Therese Oregistrerad 2006-05-25 17:41
 

daniel

micaela Oregistrerad 2008-06-05 13:08
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?