Krönika

The story is –

Det är inte alltför ovanligt att man läser referenser liksom baklänges. Första gången jag hörde talas om romarrikets fall från republik till kejsardöme tänkte jag förmodligen ”Aha, som i Star Wars”. Trots att det nog snarare är George Lucas som var inspirerad av den romerska historien än tvärtom.

Så fungerar berättelser. Så använder vi berättelser. Vi förstår dem i förhållande till varandra, läser dem i relation till de berättelser vi hört förut. Också de berättelser vi berättar själva, om oss själva. För oss själva.

Vi vrider och vänder på våra liv och relationer. Försöker genrebestämma, greppa temat. Är det här berättelsen om kärleken som övervinner allt? Om ”star-crossed lovers”? Eller är det Ett dockhem, där Nora måste lämna allt bakom sig för att få plats att växa och bli sin egen person?

Relationer kan bli ganska jobbiga om man inte är överens om genren. Eller rollfördelningen. Om den ena tänker att han pysslar runt i värsta Lilla huset på prärien-idyllen, medan den andra känner sig mer som något av Lars Norén (för att vara extrem). Eller om den ena tänker att de är Romeo och Juliet, medan den andra snarare har för sig att han är Romeo och hon Rosaline, den där andra bruden som Romeo tror att han är kär i innan han träffar Juliet och som få teaterbesökare ens minns existerar.

En gång såg jag en pjäs där första akten var en ganska ordinär fars, men i andra akten vändes kulisserna bakochfram och publiken fick se vad som utspelade sig från det hållet. Hur skådespelarnas liv tog sina egna vändningar precis vid de punkter där de tidigare varit osynliga. Också där finns det berättelser, och de som spelar biroller eller är statister ur en synvinkel är förstås huvudpersoner i andra berättelser. Som när Bengt Ohlsson skriver Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv, eller – min favorit – Gun-Britt Sundström återberättar Den allvarsamma leken ur Lydias i För Lydia.

En händelse är förstås på sätt och vis det den är. Den kan vara dokumenterad på ett sätt som vi uppfattar som objektivt, som av en övervakningskamera, men till och med då finns det alltid ett utanför bilden, ett före och efter, som vi inte sett. Det finns alltid en början och ett slut, men var de hamnar beror på vilken berättelse är. Och vilken den är, bland mycket annat, på var vi själva befinner oss i den. Det som verkar betydelselöst idag kan visa sig ha en nyckelfunktion i morgon. Eller tvärtom.

Innan Romeo träffar Juliet så tänker han sig ju att Rosaline är hans Juliet. Förutom, förstås, att den referensen inte var uppfunnen än.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 11:01

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?