Krönika

I förhållande till förhållanderomanerna

Till mina absoluta favoritförfattare alla kategorier hör Gun-Britt Sundström – just nu aktuell med den trivsamma antologin Bitar av mig själv, men onekligen mest känd för några romaner från 1970-talet. Nya textsamlingen följs också listigt av en nyutgåva av hennes kanske mest välbekanta roman, Maken, ”en förhållanderoman” från 1976.

Den förtjänar verkligen alla omläsningar och nyutgåvor den kan få – ändå blir jag alltid lika besviken när jag ser dem. Läser formgivarna över huvud taget romanerna de formger? Det här är visserligen inte den värsta, men den ser så opassande kylig och fullkomligt humorbefriad ut.

Min mors originalutgåva har jag upprepade gånger försökt lägga vantarna på. Tyvärr utan resultat eftersom hon gillar den lika mycket själv. Den är inte heller utseendemässigt lysande, men ser i alla fall tidsenlig ut. Min egen skabbiga pocket från 1993, desperat inköpt på antikvariat, ser ut som om den handlar om kvinnomisshandel.

Det gör den alltså inte. Det är en fullkomligt förtjusande och mycket galghumoristisk berättelse om ett ungt par, Martina och Gustav, som försöker både bli vuxna och få någon reda i sitt förhållande. I brist på entydliga lyckliga slut, sådär som livet är, försöker de kompromissa ihop sig, alternativt isär sig, och ingendera fungerar sådär riktigt lysande. Det är Stockholm och 1960-tal och på universitetet där de går debatteras alternativ jul och Tolkiens eventuella politiska hemvist.

Jag upptäckte Maken, visserligen i moderskapets vindlande bokhyllor, men med en hel del hjälp av Göran Häggs Tjugoen moderna klassiker. När jag så sent omsider läser om Hägg blir jag emellertid förbannad. Han skriver om Sundström som naiv. Min älskade Martina diagnosticerar han som frigid, medan han fullkomligt tar ställning för den stackars Gustav. Det varierar uppenbarligen vem i paret man identifierar sig starkast med – mer baserat på personlighet och erfarenheter än på kön tror jag egentligen – men allvarligt, ”frigid”? Hur lyckas han läsa in det? Ett så klyschigt epitet på kvinnors lust så fort den inte passar de mallar män fått för sig att den borde passa i, nog kunde man tycka att Hägg skulle hålla sig för god. Där föll han en bunt pinnhål.

Ekar lite gör det när Sundström i Bitar av mig själv berättar om varför hon skrev en annan av romanerna. För Lydia är en variant på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, också den en trasslig kärlekshistoria, men där Söderberg tar mannen parti tar Sundström kvinnans. Det beror inte främst på Söderberg själv, skriver hon nu, utan på hur hans karaktär och dess verkliga förebild diskuterats av kritik och litteraturhistoria. Lydia har beskrivits som ”ett litet kvinnligt rofdjur, den typiska förförerskan, det sugande och trolösa Evablodet”, en ”vandringspokal”, ”allmänkvinnligt grym och svekfull”, ”ytlig, tanklös och cynisk”. Och anledningen? Jo, hon har den dåliga smaken att ligga med någon annan än hjälten. Medan han är bortrest med sin fru.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-01-17 01:03 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:14

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?