Recension

: Min Martina
Min Martina Jon Jordås
2020
Lindelöws
6/10

Att göra någon till sin

Utgiven 2020
ISBN 9789188753250
Sidor 213

Om författaren

Jon Jordås (född 1982) bor i Stockholm och är verksam som radiojournalist och poddproducent. Som skönlitterär författare romandebuterar han med Min Martina, en parafras på Gun-Britt Sundströms Maken, hösten 2020. Jordås har tidigare medverkat i antologin Pittstim (2008), samt tilldelats Lilla Augustpriset två gånger.

Sök efter boken

När jag i tonåren i slutet av 90-talet för första gången läste Gun-Britt Sundströms Maken var jag eld och lågor över hur mycket jag kände igen mig i huvudpersonen Martinas ovilja att binda sig. Min dåvarande pojkvän (eller blivande eller före detta eller vad det nu var just då, jag minns faktiskt inte längre) läste därför romanen, identifierade sig mer med Gustav och blev rätt sur.

När nu två manliga debutförfattare tar sig an samma roman med ambitionen att berätta om Martina och Gustav ur hans perspektiv, är det svårt att inte associera till den där episoden. Kanske var vi inte det enda paret i samma situation? Kanske har en del av de där pojkvännerna faktiskt tagit till pennan själva? Jag vet inte.

Viss roll spelar såklart också att Gun-Britt Sundström själv parafraserat en kärlekshistoria. För Lydia berättar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken ur den andra partens perspektiv, och dessutom förflyttad till författarens samtid – precis det Jon Jordås och Johan Evasdotter Dencker valt att göra i Min Martina respektive För Gustav.

I recensionen av den senare (som går att läsa här) har jag redan luftat mina invändningar mot konceptet: är Gustav verkligen en illa behandlad romankaraktär som behöver försvaras i en egen roman? Jag tycker inte det. Tvärtom är Gustav fint skildrad. Det är inte han som framstår som problemet i Sundströms roman. Det kan bara vara svårt att synka ihop sig som par. Ibland till och med som o-par.

Därmed inte sagt att det inte finns någon poäng med att byta perspektiv eller historiskt sammanhang. Det är tvärtom alltid spännande. Vilka hade Martina och Gustav varit om de varit unga femtio år senare? Med dejtingappar och hela baletten?

Mitt problem med den här boken, vilket ger en rätt deprimerande blick på vår samtid eller kanske den unga generationen (ärligt talat hör jag ju inte riktigt till den) är att jag som gillar såväl Gustav som Martina i Gun-Britt Sundströms tappning tycker genuint illa om båda två här.

Vad mera är: jag förstår inte för fem öre vad de ser i varandra. Från första till sista sidan har de ingenting gemensamt och verkar egentligen bara störa sig på varandra. Kanske säger det ändå något om vår syn på kärlek, jag vet inte. Gustav går stenhårt in för Martina, utan att hon på något sätt lever upp till hans bild av vem han vill att hon ska vara. Han har bara bestämt sig för att det ska vara hon. Och eftersom han på sätt och vis är väldigt tydlig med det, vet jag inte alls varför hon inte bara springer lång väg redan från början.

En annan sak jag har svårt med är det här med tidsplaceringen. Först slår det mig att den här mingliga unga Stockholmvardagen känns väldigt daterad detta corona-år. Den utspelar sig uppenbarligen innan pandemin. Men så gissar jag att författaren har slängt in en scen med en corona-referens just för att bli mer aktuell, och det blir jättekonstigt. Jaha, hela Gustavs familj har haft covid-19. Var är pandemin då i resten av romanen? Eller utspelar den sig i någon sorts nära framtid, eller alternativ verklighet? (Här finns också ett par knivbeväpnade terrorister på Drottninggatan som jag inte heller lyckas placera kronologiskt.) Det är kanske petitesser, men när hela romanbygget så starkt signalerar samtidsskildring blir jag förvirrad. Och jag är historiker, jag vill ha ordning på kronologin.

Även om frustration nog är den starkaste känsla den här romanen väcker hos mig så tycker jag att den är intressant. Relationer, alltså, de är ju så centrala. Vad vi har för föreställningar om dem, om varandra, ifall det går att mötas genom allt detta och se varann på riktigt. Och hur har detta förändrats över tid? Är det lättare eller svårare att mötas nu för tiden? Har vi för många valmöjligheter, och vad innebär i så fall det? Eller är kärleken, behovet av varandra, som det brukar heta evigt?

Ella Andrén

Publicerad: 2021-01-12 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-11 13:48

Kategori: Recension | Recension: #8346

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?