Ta Stockholm, åren kring 1970, lite demonstrationer och alternativhäng, en hel del droger, namedroppa Carl Johan De Geer – och du får förmodligen varenda svensk 68-skildring som någonsin skrivits.

Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel del av de där skildringarna. Åsa Mobergs Nina-trilogi gillade jag till exempel väldigt, Gun-Britt Sundströms relationsroman Maken är förstås ett måste och Salka Hallström Bornold har skildrat perioden fantastiskt snyggt i Mah Jong-boken Det är rätt att göra uppror.

Här blir jag mera trött. Känns som att jag läst det här både en och två gånger tidigare, och i både roligare och mer djuplodande tolkningar.

Inte för att någon berättelse är helt utbytbar mot någon annan, förstås. Kristina Abelli-Elander tecknar i seriealbumet Staden … Flickorna … Tiden … tiden … vad som åtminstone framstår som en mycket personlig – man ska ju alltid vara lite försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och deras textjag – bild av sin och systerns uppväxt i Stockholm mellan 1967 och 1978.

Men det är väl just det. Det finns en skillnad mellan personlig och angelägen, berörande. Många detaljer känns bara spännande och meningsfulla för de närmast inblandade, de som faktiskt var där, just då. Det blir internt.

Formen funkar inte heller riktigt för mig. Ämnen och fokus spretar i en blandning av ensidesanekdoter och lite längre berättelser. Textens talspråk med särskrivningar, bristande interpunktion och enorma mängder ”…” i kombination med handstilen den är textad med gör att jag hakar upp mig och måste läsa om. Småsaker – men irritationsmoment.

Ett annat ganska trivialt exempel är att det förmodligen är ett självbiografiskt faktum att tjejerna färgade håret och ömsom var blondiner, ömsom brunetter. I ett seriealbum där jag ändå har notoriskt svårt att hålla ordning och se skillnad på karaktärerna blir en sådan detalj lätt problematisk. Det är helt enkelt mycket folk. En del av relationerna faller på plats under läsningens gång eller vid en omläsning. Kanske blir det även mer av den varan när nästa, ännu ej utkomna album fortsätter framåt 70-talets slut och punkens intåg, men än så länge känner jag mig dum som inte lyckas hänga med i svängarna. Det kan ju vara välförtjänt, förstås, men ingen läsare vill väl riktigt behöva känns sig korkad?

Staden … Flickorna … Tiden … tiden … är en kavalkad av typer, relationer och ikoniska 68-händelser. Det är flickorna och deras storasyster, deras bittra alkoholiserade pappa, diverse olika boenden, ströjobb, alternativhäng, fester, projekt, resor, protester – men ingenstans hinner man egentligen dröja och ta in något på djupet. Om någonting egentligen berör seriekaraktärerna blir heller aldrig klart för mig.

Att tidens trender framstår bara just som trender är förstås en poäng i skildringen. Säkert var en hel del folk med i rörelser och på demonstrationer helt enkelt för att det just då var där det hände, där det fanns störst chans att få ligga. Här är ungdomskulturen ungdomskultur, punkt. Tröttnar man på miljöflummarna på Fröet så kilar man över gatan och vänsterhänger på Morianen istället, lessnar man på Stockholm kan man ju sola, shoppa och insupa lite schysst revolutionsstämning i Portugal och om röka mest får en att spy som en katt så konstaterar man bara att ”tjack verkar roligare”. Men när inte huvudpersonerna direkt verkar bry sig så vet jag inte riktigt varför jag ska göra det heller.

Och jag undrar om det inte är dags att lämna detta eviga Stockholm nu. 1968 och åren där omkring kan väl knappast ha inträffat bara just där?