Rena linjer, bjärta färger, lekfulla mönster. Modeller som ser glada och friska ut. 60-talssotiga ögon och modefotografi ute i verkligheten. Carl Johan De Geer tog bilderna som de flesta av oss fortfarande förknippar med klädmärket Mah-Jong. Modeller var för övrigt Marie-Louise De Geer och Åsa Moberg, tillsammans med andra anställda, familjemedlemmar och bekanta till klädskaparna.

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?