Många människor har åsikter om konst. Särskilt om konstnären får bidrag ur någon samhällelig skattkista. Tyckandet kan ta sin form i de mest nedlåtande omdömen om konstverket händelsevis väcker motvilja hos sin betraktare. Personligen har jag många olika minnen förknippade med konstverk och skulle inte vilja vara utan dem. Minnena fungerar som hållplatser i mina […][...]

Håkan Agnsäter spelade trummor i proggbandet Solen Skiner. Kring spelningarna börjar han plocka på sig affischer, först de för bandet, för att ”det var så häftigt att se vårt namn på affischer”, men snart även andra. 30 år senare öppnar han den där resväskan fylld med affischer som följt honom från källarförråd till källarförråd genom […][...]

Ta Stockholm, åren kring 1970, lite demonstrationer och alternativhäng, en hel del droger, namedroppa Carl Johan De Geer – och du får förmodligen varenda svensk 68-skildring som någonsin skrivits. Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel […][...]

Rena linjer, bjärta färger, lekfulla mönster. Modeller som ser glada och friska ut. 60-talssotiga ögon och modefotografi ute i verkligheten. Carl Johan De Geer tog bilderna som de flesta av oss fortfarande förknippar med klädmärket Mah-Jong. Modeller var för övrigt Marie-Louise De Geer och Åsa Moberg, tillsammans med andra anställda, familjemedlemmar och bekanta till klädskaparna. […][...]

Jag fattar inte att jag inte hört talas om den här romanen förr. En roman som utspelar sig mitt i smeten, i det radikala, ungdomsupproriska Stockholm i slutet av 1960-talet. En roman där idéer om fri kärlek och sexualitet ofta skaver mot verkligheten, där diskussionen ständigt pågår om USA:s krig i Vietnam, om Maos Kina, […][...]

Det är inte ofta man i en recension berättar om vilken slags penna eller kamera en författare eller fotograf har använt, men i det här fallet är det faktiskt nödvändigt. Polaroid är ett fotografiskt filmmaterial, eller var ett fotografiskt filmmaterial, där bilden framkallades direkt. På en viss typ av polaroidfilm kunde man med ett vasst […][...]

Carl Johan De Geers självbiografiska roman (undertiteln är "En roman om mig själv") inleds med en slags snabbspolning genom barndomen i punktform, där intryck blandas med stora skeenden. Det är, ska det visa sig, också en innehållsförteckning till boken; redan här pekas på en mängd teman som senare utvecklas. Det är svårt att inte bli […][...]

I det senaste numret av Filter finns ett mycket intressant och välskrivet reportage om Gerard De Geer. Vem är Gerard De Geer frågar någon? Det är en legitim fråga eftersom han alltid varit något av en doldis. ”Hemlighetsfull” och ”mystisk” beskrivs han som av sina kollegor, och någon säger att han är en sådan som […][...]

Alla som någon gång sett tv-programmet På spåret vet hur det är. Allting vänder baksidan åt järnvägsspåret. Allt. Boken innehåller ett 60-tal bilder tagna längs järnvägen mellan Randers och Århus. Längs spåret har Finn Larsen vandrat med sin panoramakamera. 58 kilometer lång är sträckningen och den enda som vänder framsidan till är en ensam ko, […][...]