Recension

: Jakten mot nollpunkten
Jakten mot nollpunkten Carl Johan De Geer
2008
Albert Bonniers förlag
8/10

På spaning efter ett adligt förflutet

Utgiven 2008
ISBN 9789100118174
Sidor 341

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Carl Johan De Geer, född 1938, är bland annat konstnär, fotograf, författare, filmskapare och scenograf. Han var med och startade 10-gruppen och har bland flera TV-produktioner tillsammans med Håkan Alexandersson gjort tv-serien Tårtan. Han har också skrivit barnböcker.

Sök efter boken

Carl Johan De Geers självbiografiska roman (undertiteln är "En roman om mig själv") inleds med en slags snabbspolning genom barndomen i punktform, där intryck blandas med stora skeenden. Det är, ska det visa sig, också en innehållsförteckning till boken; redan här pekas på en mängd teman som senare utvecklas. Det är svårt att inte bli intresserad av text som denna:

Jag är elva år. Jag flyttas till farfars slott i norra Skåne. Cyklar den långa vägen genom skogen varje dag till Kviinge folkskola. Anses av klasskamraterna vara representant för adel och överklass. Får därför mycket stryk av dem på rasterna. Har ofta näsblod. Farmor är den goda fen som tröstar. Flyttas till mormor som bor på Erik Dahlbergsgatan 28 i Stockholm. Mormors status som god fe anfräts av det faktum att hon ansåg att Adolf Hitler var en bra människa och att det var judarna som satte igång andra världskriget och dessutom tvingade morfar att ta sitt liv. Förstod snart att detta var grovt felaktigt.

Många av de saker som De Geer tar upp har han tidigare behandlat i kortfilmer, som exempelvis "Mormor, Hitler och jag". Texten är särpräglad, har man sett någon av filmerna kan man nästan höra hans röst när man läser. Det är välskrivet, ofta lakoniskt beskrivet och roligt på ett till synes oplanerat (men säkert medvetet) sätt. På flera ställen gör han också en konst av utvikningen, som när ett minne av den egna sonen leder över till matkassar till ICA-reklam till Sune Mangs slagnummer. Att skriva just så associativt är något han också försvarar: han vill själv inte läsa målmedveten text eftersom han finner den ointressant och opersonlig. I enlighet med detta tycks hans bok alltså stundom vara ett resultat av slumpen, även om så knappast är fallet. Även målmedvetenhet när det gäller att skriva icke målmedveten text är ju målmedvetenhet.

Mest sysslar boken med hans barndom och framför allt med klassfrågan. Carl Johan De Geer har gjort allt för att undkomma sin adliga bakgrund, vilket han också nogsamt påpekar, men samtidigt tycks han övertygad om att det är den som gjort honom till den han är. Bilden som boken förmedlar av adeln är en klass bestående av excentriker, främst förkroppsligad av Carl Johans farfar som skjuter katter och harar genom fönstret, blir besatt av mullvadars åtgång på hans gräsmatta och gör upp regler som ingen i huset bryr sig om att följa. Den egna fadern är svår att komma nära och mycket konservativ, modern är sinnessjuk. Den enda i släkten som har hand med barn är mormodern, som ju dock är nazist och som när Carl Johan kommer in på Konstfack ger honom kompletta årgångar av Die Kunst im Deutschen Reich 1939-1945.

När Carl Johan De Geer blir vuxen vill han inte verka det minsta konservativ, och här finns en hel del skildringar av konstnärsliv i rivningskåkar, frivilligt påtaget utanförskap och envetna försök att försörja sig på konstnärsskap utan att ta hänsyn till om det man gör är något som någon vill ha eller inte. På sitt sätt en lika från "verkligheten" avskuren tillvaro som den adliga, vilket De Geer aldrig säger rent ut men som han nog anar och låter skina fram i undertexten. Han använder sig också av en överhuvudtaget ganska prövande stil, där han ställer fram episoder och anekdoter ur sitt liv som för att pröva dem – vad betyder det här för mitt liv och varför? Ibland svarar han själv, ibland står exemplet bara där.

Sedan går det inte att blunda för att det är en ganska självcentrerad text, men vilken självbiografi är inte det? Carl Johan De Geer tycks ha stått i centrum för de mest skilda skeenden och varit med om de mest bisarra anekdoter under sitt liv, och precis allt ska nog inte tas på allvar. Personen Carl Johan De Geer målas fram som en sällskapsmänniska, en som tar plats, men lika ofta framställer han sig som en kufisk outsider med stort behov av att vara för sig själv. Att han koketterar med båda sidorna är inte fel att säga, men boken känns också, vilket inte alltid är fallet med biografier, just väldigt personlig – rösten tillhör hela tiden en berättare vars närhet man känner och som är levande och motsägelsefull.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2008-12-09 00:00 / Uppdaterad: 2008-12-09 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3133

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?