Krönika

Smutsiga pengar och hemliga konsthallar

I det senaste numret av Filter finns ett mycket intressant och välskrivet reportage om Gerard De Geer. Vem är Gerard De Geer frågar någon? Det är en legitim fråga eftersom han alltid varit något av en doldis. ”Hemlighetsfull” och ”mystisk” beskrivs han som av sina kollegor, och någon säger att han är en sådan som för ett spel bakom ridåerna.

Det kan man nog lugnt säga.

Gerard driver idag en av världens mest exklusiva konsthallar, Jarla Partilager, där en enskild utställning kan kosta upp till 50 miljoner. Problemet är bara att ingen känner till den.

Gerard föddes i en diplomatfamilj där föräldrarna mestadels vistades utomlands och lille Gerard fick därför tillbringa uppväxten hos farföräldrarna på deras lantegendom nere i Skåne. Där fick han en gammaldags uppfostran av farfadern som var konservativ riksdagsman och landskapsmålare; han gillade att skjuta harar från fönstret och gasa mullvadar med bilavgaser. Hela hans liv kretsade kring årstiderna: ”Nu håller höstskörden på att vattna bort” kunde han plötsligt utbrista under en måltid. Farmodern ägnade sina dagar åt att lyssna på opera och levde i den smått märkliga villfarelsen att männen i den De Geerska släkten inte genomgick någon pubertet. Gerards kusin, konstnären Carl Johan De Geer, som också var diplomatbarn har i filmen Med kameran som tröst del 2 skildrat den med kusinen gemensamma uppväxten. Där förvandlas adelskapet till en sorts genetisk varulvsåkomma som endast kan botas med en blomma som växer på vulkanen Vesuvius sluttningar. Till skillnad från Carl Johan har Gerard dock aldrig uttalat sig om sin uppväxt.

Gerard utbildade sig till civilekonom och började sin karriär på en investmentbank i London. Där blev han snabbt känd som hårdhänt, mystisk och skicklig. Folk började intressera sig för den unga och hänsynslösa adelsmannen. Detta ledde till en raketkarriär i Ryssland, först som rådgivare åt privatiseringsministeriet och sedan som investmentbankir under den ökända vouchertiden då över 100 000 ryska företag privatiserades. Gerard har beskrivit det som den ”ryska revolutionen baklänges” och själv blev han snuskigt rik under denna tid. Efter det drog han sig tillbaka och började ägna sig åt det han idag är känd, eller rättare sagt okänd för: sin konstsamling.

Många anser att han är den enda samlaren av verkligt internationell klass i Sverige, och otvivelaktigt har han en enorm makt. Ett exempel är islänningen Olafur Eliasson vars verk ökat med 1000 % i värde sedan De Geer börjat samla på honom. Eliasson finns numera representerad på Tate Modern och Guggenheim, han har fått Mirópriset och visat sin konst i Louis Vuittons skyltfönster. Nyligen fick han i uppdrag att bygga fyra vattenfall från Brooklyn Bridge i New York mot en faktura på 96 miljoner kronor och förmodligen kommer de, liksom all hans konst, automatiskt att få bra recensioner. Det handlar alltså inte bara om pengar utan om ett intrikat samspel mellan kapital och kvalitet, finansiär och kritiker. Nyligen anordnade De Geer en hemlig utställning på Jarla Partilager med enbart Eliasson. På gästlistan stod namn som Ingela Lind, Lars O Ericson och Milou Allerholm; konstkritiker inbjudna mot löftet om att inte skriva något om utställningen. ”Hemlighetsfullt” och ”mystiskt” är bara förnamnet.

För vad tjänar egentligen De Geer på detta hemlighetsmakeri? Att starta en konsthall av internationell toppklass och sedan i princip förneka att den finns måste väl sägas vara hemlighetsfullt till det löjligas gräns. För till skillnad från finansmannen Robert Weil, också känd konstsamlare, handlar det inte om en speciell aura att ta med i styrelserummet. De Geers intresse är av mera ”privat” karaktär. Så frågan kvarstår: vad vinner De Geer på sitt hemlighetsmakeri? Ingen vet.

Det går dock inte att låta bli att spekulera. David Neuman, intendent på Magasin 3, har sedan lång tid känt till och uppskattat De Geers konstsamling. Han tror att det handlar om ett ”förlängt boenderum” och att De Geer med det vill skapa en egen relation till allmänheten. Eller rättare sagt till dem som känner till att han finns. Att detta handlar om en liten elit låter dock Neuman bli att påpeka.

Det är inte ovanligt att personer med stora finansiella resurser intresserar sig för konst. Det uppstår en polarisering i ens liv när man håller på med finanser och man vill kommunicera på ett annat sätt. Och detta resulterar i att man blir betagen, nästan possessed. Men så väl känner jag inte Gerard att jag vet.

Litteraturprofessorn Lars Furuland har många gånger påpekat att litteraturvetenskapen har ett skelett i garderoben: den glömmer att vi påverkas av vad andra tycker. I Mattias Aagårdhs reportage om Gerard De Geer blir vi påminda om att detta även gäller bildkonsten för vad är exemplet Eliasson om inte en perfekt illustration av detta. Där får vi följa hur smutsiga pengar på ryska marknaden förvandlas till fin skandinavisk samtidskonst och hur detta sker på bekostnad av smaken. Samtidigt är det en berättelse om en man som framstår som lika mystisk och hemlighetsfull före såväl som efter att man har läst reportaget.

Rasmus Landström

Publicerad: 2008-05-29 13:27 / Uppdaterad: 2010-02-20 10:38

Kategori: Krönika

2 kommentarer

konsthallen är inte hemlig, om du ringer och bokar tid får du också komma och se eliasson.

vet Oregistrerad 2008-06-28 01:18
 

[...] mer: AV, SVD, DPS, DN, Dagens Bok, Fokus, Resumé, Time, Economist, [...]

Gerard De Geer och Brunswick | Svensson Oregistrerad 2011-09-06 17:57
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?