En av de bästa konstutställningar jag sett var Annika von Hausswolffs Ich bin die ecke aller räume på Magasin 3 i Stockholm 2008. Utställningen såg ut att mima upphängningsprocessen av en retrospektiv utställning. Vissa verk låg kvar på den typ av vagnar som används för att förflytta verk i lokalen. Vissa verk låg på golvet eller stod i hörn. På nedervåningen gick det att få se hur titlar och idéer skissats ner, strukits och förfinats i von Hausswolffs egna anteckningsböcker. Det fördjupade de färdiga verken och fick mig samtidigt att häpna över den styrka som skisser och snabbt nedskrivna tankar kunde ha. De var konstverk i sig. Sen dess blir jag alltid lika glad över att upptäcka anteckningsböcker i inglasade montrar i gallerier eller på museum. Jag går alltid fram till dessa innan jag tittar på konsten som hänger på väggarna. Att det nu skulle komma en hel bok om konstnärers dagböcker gjorde mig superpeppad. Tyvärr höll peppen inte i sig särskilt länge när jag väl började läsa.

För det första: det håller inte att själv sätta upp definitionen av vad som är, eller inte är, en konstnärsdagbok och sedan beklaga sig över sitt eget ”besvärande genusperspektiv”. Speciellt inte som Tomas Lidman har ambitionen att täcka in konstnärsdagböcker över en period om 100 år. Nog måste det för en före detta riksbibliotekarie varit möjligt att hitta några fler kvinnor som verkat som konstnärer och samtidigt fört dagbok under det senaste seklet?

För det andra: jag förstår fortfarande inte riktigt hur urvalet har gjorts. Exempelvis Karl Nordströms dagböcker innehåller enligt Lidman inte ”ett enda exempel på en kompletterande illustration eller dylikt”. Inte handlar Nordströms dagböcker särskilt mycket om konst heller.

Det är också detta som är problemet med Dagboken som konst: jag som läsare får ingen uppfattning om vad det är som Lidman vill med boken. Hans text om varje konstnär är kort och väldigt sammanfattande och påminner om en wikipediapresentation. Hade boken innehållit fler avfotograferade dagböcker hade det varit okej, det hade kunnat vara ett otroligt fint visuellt verk som Lidman kunnat stå som författare till, en genväg rätt in i kärnan av tio svenska konstnärskap. Nu känns det bara snålt. Speciellt som faksimilerna inte är renskrivna varken i kapitlen eller i någon notapparat i slutet av boken. Det känns som en ganska stor miss eftersom i stort sett samtligas handstilar är svårtydda.

Och var är Lidmans slutsatser av det enorma material han måste ha gått igenom? Går det att se kopplingar mellan dagboksskrivandet och det konstnärliga arbetet hos någon av de tio konstnärer som får varsitt kapitel?

Är inte såna frågor intressanta hade ett annat spår kunnat vara att nörda ner sig i metodiken, något som Lidman snuddar lite vid. Papperssorter, pappersbutiker, blyertspennornas stift, märken på skrivböcker och bokbinderier som sätter ihop dagboksark till böcker – allt det här nämns i boken men fördjupas inte. Det verkar vara en röd tråd mellan alla de utvalda dagboksskrivarna att ”tekniken” är viktig. Men så visa den för oss då! Låt oss få se alla vaxdukshäften och snyggt nötta Moleskineblock och vackra pennor! Ställ fler frågor om detta!

Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra men tyvärr skiljs jag ifrån den med känslan av att det bara var jag som försökte. Jag är ledsen att behöva säga det till dig Dagboken som konst men det är du, inte jag.