Recension

: Stilens munterhet
Stilens munterhet: Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 Annelie Bränström Öhman
2014
Bonniers
8/10

Skrivandets misströstande och lust

Utgiven 2014
ISBN 9789100138233
Sidor 622

Om författaren

Annelie Bränström Öhman, född 1960 i Storuman i Västerbotten, är kulturskribent och professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet. Hon disputerade 1998 med Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism, har varit redaktör för en rad antologier och bland annat skrivit böckerna ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) och Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 (2014).

Sök efter boken

1975 flyttade Sara Lidman hem till Missenträsk i Västerbotten. Till Boken som kallade, Boken som skulle skrivas, den som till slut blev sju böcker och brukar kallas Jernbanan, Jernbaneeposet eller -sviten. ”jag hoppas kunna skriva Boken”, inleds dagböckerna från Missenträsk. ”Det är det enda enda”.

Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och med släkten. Farfar och farmor, Erik och Sara Lena Lidman, utgör utgångspunkter för romanernas Didrik Mårtensson och Anna-Stava. Att samtala med de äldre, att samla på deras berättelser, blir en del av såväl livet i Missenträsk som romanarbetet, men också att ta reda på fakta och arkivdokument, att verkligen förstå hur det gick till i bygden på den tiden järnvägen skulle dras.

”Författardagböcker” kallar litteraturprofessor Annelie Bränström Öhman (som skrivit inledning, efterord, kommentarer och sammanfattningar i utgåvan) Lidmans dagböcker från den här tiden, och de hänger verkligen tätt samman. Som skuggtexter, beskriver Bränström Öhman texternas relationer – dagbokstext och romantext, ibland fullkomligt invävda i varandra – vid läsningen glider de ”som en fiskskugga under en lätt krusad vattenyta; en ständig rörelse av fjärmande och närmande”.

Säkert är det också en tillgång vid dagboksläsningen att vara ordentligt innördad på Lidmans romansvit (nörderi lönar sig så gott som alltid – man har så roligt som man gör sig), men det är långt ifrån nödvändigt. Lika gärna kan dagbokstexterna fungera som en startpunkt, en väldig lust att utforska och fördjupa sig i Lidmans vidare författarskap.

Hon är ju en så charmerande, krävande, berörande bekantskap, Sara Lidman. Från stort till smått, personligt till politiskt, i det stora filosofiska och i de små, vardagliga iakttagelserna är hon så sympatisk, så egensinnig, så vansinnigt begåvad och samtidigt så mänsklig. Hon stångas med den förlorade kärleken, de döende föräldrarna, den kravfyllda, ibland snorkiga litterära världen, det ständigt dåliga samvetet för Vietnam, svårigheterna att väga ett aktivistiskt skrivande mot det litterära kallet, egen skrivtid mot ständiga besök och samvaron på byn.

Som en trösterik insyn och insikt – eller är den tvärtom deprimerande? – i författarens vardagsliv är att det är svårt att skriva, till och med för någon som Sara Lidman. Också hon obstruerar, prokrastinerar ibland. Ägnar oändlig möda åt att hitta rätt skrivplats, rätt sittställning. Skriver något helt annat än det hon ”borde”. Velar och tvivlar. Till och med hon.

Ja, det är lite trösterikt.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-26 12:11

Kategori: Recension | Recension: #6476

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?