Att gå skrivarkurs är numera bara ett av många sätt för författande människor att bli del i en skrivande gemenskap. Författarhandledning och gestaltningsövningar i all ära, men just den skrivande samvaron med andra, är en av de återkommande fördelarna människor i min närhet brukar ange när vi diskuterar skrivarkurser. Och jag är överens med dem. I en skrivande vardag tenderar den litterära samhörigheten för väldigt många att lägga sig på ytan. Den skvalpar bort bland tunnelbanemorgnar, twitterdebatter och jobbmöten. Inte mycket kan jämföras med bubblan som uppstår i en grupp människor som under en period får möjligheten att ägna sig åt sina egna och varandras texter på heltid. Det blir ett växande, obevekligt och intimt på samma gång.

I Skrivandets sinne gestaltar Elisabeth Rynell just en sådan bubbla, fast med bara två personer inblandade; hon själv och Sara Lidman.

Det var ur en smärtande laddning hennes gnistor for. Hon hade ont av sig, ont av sitt, det måste man mitt i bedårandet se. Lika delar vrede, värk och förälskelse i oupplöslig förening. Och därur gnistret av oförskräckt liv. Hon stod så, trotsig i det oförenliga in i det sista. Vågade vara en människa, ett människ. Mest av ljus. Dånande ljus.

Så skriver Rynell om författarvännen Sara Lidman, med vilken hon diskuterade och grälade om sina texter till leda. Det är en alldeles särskild relation som tar form i texten. En relation som blir kärnan i boken. Skrivandets sinne blir en vän att ta upp kontakten med när skrivarutbildningen är över. Inte så mycket för att få goda råd eller beklaga sig över den hårda förlagsvärlden, utan för att prata om allt det där andra. Om ickeskrivandet, skrivandet som öga, självtilliten och svårigheterna. Ja, allt kring skrivandet som sällan ges plats när livet dundrar.

Ingångarna i de självbiografiska styckena är existentiella såväl som civilisationskritiska, såväl vardagliga som dödsnalkande. Rynell närmar sig det sköna lika mycket som det ruttnande. I en av texterna handlar det om svårigheten i att återuppleva och formulera sig kring en våldtäkt. Att skriva om våldtäkten framstår som en möjlig väg till försoning. Men lika mycket som det verkar frigörande, leder det till ytterligare patriarkalt dömande av den våldtagna kvinnan. Rynell resonerar vidare kring hederskultur och våldtäkter. Jag är inte helt ense med hennes vi-perspektiv när hon skriver ”Vi låtsas att den inte finns, vi kan skylla allt den står för på invandrare och muslimer” om hederskultur. Paradoxalt nog lyckas hon här fjärma människor och kulturer i en text vars syfte snarare verkar vara det motsatta. Trots det är Om a pawn in their game en av bokens starkaste delar, som på många sätt synliggör samhällets – och skrivandets – hålrum.

Med Skrivandets sinne ger Rynell oss en bok som jag hoppas kommer att användas på många skrivarkurser. Den skrivande människan behöver en vän bortom de bekräftelsefyllande hurraropen. En som tar hens texter på allvar, som ibland blir arg och som inte väjer för att diskutera det som ingen annan orkar diskutera. En Sara Lidman.