Det lär vara Sara Lidmans mor som har gett upphov till Rönnog Martinson i Lifsens rot. Till den hårda modern hade Lidman ett komplicerat förhållande och Rönnogs vassa slutenhet och grämelse, inte minst sedan hon blivit gift och fått en dotter, gör henne inte alltid lätt att komma inpå livet.

Men ska man nu läsa något författarbiografiskt så är det omöjligt att inte se Lifsens rot också som ömsint försoning. Lidman ger oss varsamt nycklarna till Rönnogs berättelse, till ett kvinnoöde kring förra sekelskiftet kantat av förlust, förbud och tuktan, men också karg humor, skir, bubblande glädje, kärlek och lust.

I det strängt religiösa Norrland är Rönnogs far lika grym och obeveklig som Gud. En älskad bror föds som ”idiot” och dör liten, i Rönnogs famn. Fadern ser allt som straff och skam och synd. Allt, allt är farligt. Kärleken, musiken, den egna kroppen och andras. Och fadersrösten sätter sig i ryggraden, sätter sig till vänster om huvudet.

Rönnog växer upp, får tjänst på ett modernt mejeri och en fästman. Syndikalisten Engman, som väcker löje på byn med sin tro på Darwin, som läser Marx och menar att det är okunnigheten, vidskepelsen och de sociala orättvisorna som är det onda i världen, blir en nyttig motvikt till Rönnogs ängsliga kyla.

Det blir inte hos de intellektuella Engmans som Rönnog hamnar till sist, utan hos den hopplöst skuldsatta men drömska familjen Mårtensson. Dem känner den Lidman-bevandrade sedan Jernbane-eposet, men det är faktiskt inte det minsta nödvändigt att ha läst dessa tidigare verk. Lifsens rot är Rönnogs bok, en drabbande vacker och angelägen historia i sin egen rätt.

Lidman väver på sitt säregna språk hela livets glimmande, smärtsamma och svindlande väv. Lifsens rot är en värld av svensk periferi i möte med det moderna, av skriande fattigdom och utsatthet och av öronbedövande smärta och kärlek. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men kanske finns här ändå försoning att nå. Försoning och lust och skir, brusande glädje.