Gästrecension

: Hjortronlandet
Hjortronlandet Sara Lidman
Albert Bonniers förlag
7/10

Rikt språk i kargt landskap

Sidor 274
Först utgiven 1955

Om författaren

Sara Lidman (1923-2004) föddes i Missenträsk, Västerbotten, och debuterade 1953 med romanen Tjärdalen. Under 1960- och 1970-talet var Lidman mycket politiskt engagerad och 1975 flyttade hon tillbaka till Missenträsk och började arbetet med att skriva Jernbane-eposet. Hon blev hedersdoktor vid Umeå universitet och fick professors namn 1999.

Gästinformation

Hanna Andersson har tidigare studerat Litteraturvetenskap och Idéhistoria på universitetet och läser just nu till journalist på en charmig folkhögskola utanför Umeå. Hanna är redaktör och recensent för Bokkanalen. Några av Hannas favoritförfattare från Västerbotten är Katarina Mazetti, Sara Lidman, Elisabeth Rynell och Torgny Lindgren.

Sök efter boken

Sara Lidman (1923-2004) skriver med ett fantastiskt rikt och härligt språk, ett mustigt språk som inte är likt något annat du tidigare läst. Språket drar dig in i en annan värld, det retas med dig och berättar historien om det fattiga och karga Västerbotten i början av 1900-talet. Bor man i Västerbotten tillhör det ens kulturella plikter att, i alla fall försöka, läsa något av Sara Lidman tycker jag. Sara Lidmans författargärning vilar som en vakande skugga över nya generationer läsare och ber oss minnas det gamla som varit och ta vara på ett språk och en värld som håller på att försvinna helt. Men som plikt är det en ganska trevlig syssla, trots att det krävs en del mod för att ta sig an Sara Lidmans första romaner…

Språket i Hjortronlandet (och även i hennes första roman Tjärdalen) är bitvis svårforcerat och ibland nästan obegripligt tycker jag, detta på grund av att Lidman ofta skriver talspråk och gärna använder äldre uttryck på dialekt (den härliga västerbottniskan!). Sammanhanget gör att man oftast förstår vad det betyder utan tidigare kunskaper, men det går trögt att komma in i romanen. Det är helt enkelt inte en bok för den som har lässvårigheter eller är ovan romanläsare, men orkar man ta sig förbi den språkliga barriären blir man rikligt belönad, västerbottning eller inte. Humorn är framträdande och det finns en kärleksfull respekt för människorna som Lidman beskriver så nyfiket och nära.

Vi får möta många olika levnadsöden bland de fyra familjerna på Ön i ”myrlandet”, familjer som i sin tur får möta fattigdom, skrock, skvaller och skrämmande besök från Kronan som kontrollerar om man följer dess regler för torpare. Här finns en längtan efter kärlek och acceptans, något som är svårt att få på en plats där man varje dag tvingas slita hund för brödfödan.

Det är den lilla flickan Claudette som står i fokus, vi får följa henne från hennes första dag i livet och framåt i tiden. Hennes pappa, Franz, är den förnämsta torparen i byn, även om han inte är rik. Han bryr sig varken om hustrun eller sin dotter, utan trivs bäst ensam ute i skog och mark. Han är en tyst och lite bitter ensamvarg.

Claudette, som är döpt efter huvudpersonen i den enda roman som modern läst, kallas Klaodätte av byborna, eller kort och gott Kladdan. Hon passar inte in i gemenskapen utan längtar bort, till något annat som hon aldrig sett men som verkar så mycket bättre än hennes tillvaro i barndomen. Hennes läshuvud belönas aldrig då hon är för tyst och knappt märks i skolan, men hennes kärlek till ord består, hennes språkglädje kan ingen ta ifrån henne.

Till stor del består Hjortronlandet av flera märkliga och spännande kvinnoporträtt. Vi får möta den outbildade barnmorskan Anna, Claudettes farmor, som kvinnorna (och även Claudette) behöver men är rädda för. Kanske är hon en häxa ändå?

Märit, dotter i den största och fattigaste familjen i byn, får läsaren också möta. Hon är duktig i skolan och lärarinnans favorit, men som tonåring blir hon som ”karltokig” men vägrar gifta sig. Hellre fri och piga än gift och fastlåst säger Märit och föder en son utom äktenskap, trots att hon har många friare.

Vi får även möta skolfröken som på goda dagar delar ut beröm, och på onda dagar straffar sina elever med hån och slag, mest för att hon själv känner sig ensam och på fel plats i livet.

Hjortronlandet tar oss tillbaka till tiden före motorvägar och socialförsäkringar, ett äldre och fattigare Sverige där hjortronsäsongen kom med lycka och mätta magar för en kort tid.

Hjortronlandet kom ut första gången 1955 och är Sara Lidmans andra roman. Boken gavs senast ut 1998 och kan vara svår att få tag på i bokhandeln, men finns med stor säkerhet på närmsta bibliotek och kanske i dammiga hyllor på ett antikvariat i stan. Jag känner det som om jag lärt känna nya människor genom att ha läst boken, jag har skrattat en hel del medan jag läst och fått minnesbilder jag inte tidigare haft. Jag rekommenderar alla nyfikna att ge Sara Lidmans roman Hjortronlandet en chans, för det är den väl värd.

Textutdrag (Visa/göm)

Hanna Andersson

Publicerad: 2005-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:28

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1819

3 kommentarer

Bra recension av en av våra stora Västerbottens-författare!

Pär Oregistrerad 2005-11-14 13:10
 

En mycket bra recension, jag blev verkligen sugen att läsa boken. yvonne

look4vompan@bredband.net Oregistrerad 2005-11-29 22:27
 

Jag läste "Regnspiran" av Sara Lidman för en tid sedan. Jösses vilket sömnpiller…

Lars Oregistrerad 2006-05-13 22:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?