Recension

: Gruva
Gruva Sara Lidman
1969
Bonniers
9/10

”… int vill man leva för en villa allenast”

Utgiven 1969
Sidor 191
Först utgiven 1968
Illustratör Odd Uhrbom

Om författaren

Sara Lidman (1923-2004) föddes i Missenträsk, Västerbotten, och debuterade 1953 med romanen Tjärdalen. Under 1960- och 1970-talet var Lidman mycket politiskt engagerad och 1975 flyttade hon tillbaka till Missenträsk och började arbetet med att skriva Jernbane-eposet. Hon blev hedersdoktor vid Umeå universitet och fick professors namn 1999.

Sök efter boken

Man får nog säga att finansministern gjorde bort sig. I november 1969 gick Gunnar Sträng till attack mot Sara Lidmans rapportbok Gruva – ”alls icke representativ för förhållandena uppe i LKAB”. Människorna kring gruvorna i Kiruna och Svappavaara, menade Sträng, var ”indignerade över den här presentationen av sin arbetsplats som här alldeles oförhappandes har ramlat över dem”.

Han citeras i historikern Kjell Östbergs bok 1968 – när allting var i rörelse och Östberg konstaterar bara lakoniskt att en månad senare lamslogs Malmfältet av vilda strejker som sedan spred sig i ”en nationell strejkvåg som landet inte sett maken till sedan andra världskriget”. Så nog kunde gruvarbetarna känna igen sig i Lidmans skildring.

Gruva och andra uppmärksammade skildringar av arbetarnas villkor vid den här tiden var om inte en orsak så ett förebud om strejkvågen. Bland annat intäkterna från den här pocketupplagan blev för övrigt en grundplåt i strejkfonden.

Vad är då Gruva för en hätskt agiterande liten bok som väckte så stark förnekelse hos den socialdemokratiske finansministern? Nå. Det är den nu inte.

I de bitar som kommit till sedan den inbundna upplagan 1968 finns visserligen en artikel där Lidman själv öppet just agiterar för ett par arbetare som blivit degraderade respektive fått sparken för det oerhörda brottet att ha på arbetstid druckit en kopp kaffe. Annars tar Lidman själv mycket liten plats i boken.

Av de tendenser i tidens rapportböcker som litteraturvetaren Annika Olsson skrivit om i Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet (visserligen med Jan Myrdals Rapport från kinesisk by som exempel) – ovanifrånperspektivet, tendensen att inordna individernas upplevelser i en redan på förhand bestämd och politiskt färgad berättelse – finns mycket lite i Gruva.

Naturligtvis har Lidman ställt frågorna och redigerat materialet, men intrycket man får är åtminstone det att detta gjorts med oerhört varsam hand och stor lyhördhet. Orden är nästan hela vägen de intervjuade självas. Bara på något enstaka ställe finns instuckna frågor eller framträder konturerna av intervjusituationen:

Nu har jag en liten stuga att tänka på. I Rankori. En liten sportstuga, en koja säger jag. (Hustrun: nej det är det inte.) Vi kan visa kort av det. Gå och hämta korten så hon får se.

Här och var finns också instuckna citat ur olika LKAB-dokument, bland annat instruktioner kring UMS och MTM (effektiviserande tidsstudier) som är fullkomligt kafkaeska. I inledningen ger Lidman dessutom arbetet ett ”motto och motmotto” där hon ställer ett uttalande av LKAB:s vd mot ett citat av Frantz Fanon om medborgarens behov av tillägnande. Så nog har Lidman en agenda. Men hon redovisar öppet sina resonemang såväl som andras, och hon lämnar ett livsviktigt utrymme för läsaren att fundera själv däremellan.

Gruva är nu en berättelse om människor. Arbetsliv och politik är en del av det, men också vardagsliv, uppväxtförhållanden, relationer, skolgång, boendeförhållanden, fritidsintressen och själva tidsandan. Varje människa som får komma till tals har sin egen berättelse, sina egna ställningstaganden och sitt eget sätt att berätta. På några sidor var stiger de fram som personer, berörande, lustiga, hjärtskärande, kloka – allt det där som människor är. Det kan handla om den nedbrytande isoleringen i underjordens buller, om att få stryk i skolan för att man talar finska och inte kan något annat, om huslån och kärlek och ensamhet, om hur längre kroppen ska hålla, ifall det är någon mening att engagera sig fackligt, och om arbetsledare som först tar bort bänkarna och sen sätter avknippsade spikar i axelhöjd i väggen för att inte arbetarna ska kunna stå och luta sig.

Det är oerhört vackert berättat, ofta kargt och mättat med betydelse mellan raderna, typiskt lidmanskt fast orden mestadels är andras. I en av de nytillkomna intervjuerna berättar en LKAB-anställd kocka om sin man – en av dem som bestraffats för kaffedrickande – och deras äktenskap, och det är tamigtusan en av de vackraste kärleksskildringar jag någonsin läst.

En annan berättar om de närmast obligatoriska hörselskadorna – ”den där knytnäven runt hjärtat … om två timmar skall du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig…” – och skräcken att bli döv nu när han har upptäckt klassisk musik:

Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är … Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.

De flesta av de här människorna har förmodligen inte lämnat många ord efter sig, annat än i Lidmans bok. Var och en är värd att lära känna; var de kom ifrån, vad de gjorde, hur de tänkte och kände. Att Lidman låter oss göra det är inte mycket mindre än ett hjältedåd.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-07-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3790

2 kommentarer

Fin recension av en väldigt viktig bok. Men om rätt skall vara rätt så var det fotografen Odd Uhrbom som drog igång Gruvaprojektet. Han och andra arbetarskildrare som t.ex Jean Hermansson blev inspiratörer för en hel generation unga dokumentärfotografer Jag brukar alltid tala om Odd Uhrboms bok ”Gruva” med text av Sara Lidman.

Tommy Arvidson Oregistrerad 2010-07-11 20:10
 

Visst var det det.
Det finns ju alltid en massa saker man väljer bort att ta upp i en recension … jag är väl ganska textorienterad, och det är framför allt människornas berättelser och Lidmans sätt att hantera dem som gör intryck på mig här. Dessutom är bild och text inte särskilt integrerade i Gruva – i alla fall i den här pocketupplagan kommer bilderna först och för sig själv, sedan resten av boken. Lidman och Uhrbom har ju inte heller varit där samtidigt eller träffat samma personer, så … ja, jag upplevde bilderna som en smula parentesiska (vilket naturligtvis kan ha att göra med att jag inte är lika insatt i fotografi).
Du får skriva en motrecension, det vore intressant.

Ella Andrén Redaktionen 2010-07-12 20:14
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?