Recension

: Bonadea
Bonadea Irmelin Sandman Lilius
2008
Schildts
9/10

I vår lilla stad

Utgiven 2008
ISBN 9789515018069
Sidor 148
Först utgiven 1967

Om författaren

Irmelin Sandman Lilius är född 1936 i Helsingfors och har skrivit ett stort antal böcker, både noveller, romaner, dikter och bilderböcker, som hon själv illustrerar. Mest känd är hon för serien om den fiktiva staden Tulavall, som karaktäriseras som barnböcker. Själv har författaren sagt att hon inte skriver för barn, men att många barn tycker om hennes böcker.

Sök efter boken

Bonadea är första delen i den finlandssvenska författaren Irmelin Sandman Lilius krönika om den lilla (fiktiva) staden Tulavall. Den gavs ut första gången 1967, och har nu kommit i nyupplaga liksom flera av de efterföljande böckerna. Den, och hela serien, är något alldeles eget; en egensinnig blandning av realism och fantasi, folksaga och historieskildring, som med en ömsint ton berättar om vad som binder samman människor och samhälle.

När boken börjar bor flickan Bonadea på ett barnhem i Tulavall. Hon är föräldralös men vantrivs på barnhemmet, och lämnar det för att istället bosätta sig på vinden till stadens bageri. Boken skildrar sedan hur hon blir bekant med alla möjliga personer i den lilla staden och hjälper dem med olika saker, och genom henne får läsaren också lära känna dem.

Bonadea kan beskrivas som en kollektivroman i det lilla formatet, eller en novellsamling med återkommande karaktärer. Varje kapitel är i stort sett en avslutad berättelse om någon som bor i Tulavall, och Bonadea själv är mer eller mindre inblandad i handlingen. Bland andra träffar hon Klockarback-lill-Fia, som säljer örter och grönsaker på torget och som kan trolla, fröken Krysantem som är stadens sömmerska och som lär känna de möss som bor i hennes hus, och borgmästaren herr Melchior, som tycker att det bästa av allt är att dra ut på jakt och sjunga jaktsånger. Såklart leker hon också med stadens barn: fru Pompilias fem döttrar som bor på en stor gård utanför staden och Storswarts Niklas, som hon tar strandpromenader och båtturer med. Men det finns en tråd som löper parallellt med de andra historierna genom hela boken och den handlar om Bonadeas väntande på Svarta havets matros, en person som hon drömt ihop av olika historier hon hört och som blir en slags symbol för hennes längtan efter det okända. Tulavall är en hamnstad, och samtidigt som Bonadea trivs alldeles utmärkt där så fascineras hon också av det öppna havet och av sjömännens historier om fjärran belägna länder.

Bonadea är på ett plan bokens huvudperson, och hon är en mycket intressant karaktär som tillåts ha en mängd olika egenskaper: hon är fundersam och drömmande, omtänksam och praktisk, barnslig och envis, handlingskraftig och självständig. Att de andra karaktärerna i boken är mer endimensionella förstärker den sagokänsla som vilar över boken. Den påminner ofta om en samling mytologiska berättelser, och den mytologi som återges gäller i så fall själva staden Tulavall, som faktiskt skulle kunna ses som bokens egentliga huvudperson. Tidigt i boken finns en karta över staden, och dess anatomi är mycket viktig och beskrivs ofta: hur smala gatorna är, hur husen ser ut, vad som ligger öster och väster om varandra och vad man kan se från de olika höjderna i staden. De mer platta figurerna är med detta synsätt viktigare som en del av samhället Tulavall än som hela personer. Dessutom återges också händelser i Tulavalls historia som till exempel hur staden byggdes.

Tulavall är en fiktiv stad, men den ligger nära verkligheten och är av berättaren placerad i tiden till slutet av 1880-talet. Stadens invånares liv skildras realistiskt med torghandel, sjöfart och hästdroskor, men här finns också sagoaktiga, mystiska inslag. Bonadea har lätt för att se de övernaturliga varelser som befolkar Tulavall, ofta hämtade ur en folktro eller skapade av författaren som folktroliknande varelser: exempelvis förekommer Näcken och Havshäxan. Andra gränsöverskridande företeelser är att kunna se framtiden genom att betrakta glödande kol i en brasa och att i drömmen möta människor som har dött.

På ett intrikat sätt använder boken sig alltså av folktro, verklig och påhittad, för att skapa en bild av ett verkligt artonhundratalssamhälle, eller av ett sådant som det kunde ha sett ut, om dessa folkliga myter hade varit sanna. I denna första bok har det omgivande samhällets förändringar ännu inte nått Tulavall, men de utifrån kommande faror, eller framsteg, som kommer att omdana världen, anas redan här.

Alice Thorburn

Publicerad: 2010-07-09 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-02 13:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3789

2 kommentarer

Stadsbiblioteket i staden där jag bor har klassatdenna bok som barnlitteratur. Av recensionen får jag intrycket, att den är läsvärd även för vuxna. Stämmer det?

Petter Eremiten Oregistrerad 2010-07-09 16:52
 

Sent svar, men ja, jag tycker absolut det. Den är en barnvänlig bok så att säga, snäll och sagoaktig, men det finns väldigt mycket att hitta i den och den liknar få andra böcker.

Alice Thorburn Redaktionen 2010-07-18 20:57
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?