"Drakens bok" är snygg. Särskilt om man gillar drakar. Och vem gör inte det? Man blir dock besviken om man väntar sig att den också ska handla om de flygande eldsprutorna. Förordet berättar visserligen om den urgamla, mycket onda kraften som väcker draken Kval till liv, men sen blir hela boken ur draksynpunkt mest en uppladdning inför del två och tre i serien. Utan att förstöra någon spänning kan jag avslöja att bokens sista mening lyder: "Det har precis börjat."

Men "Drakens bok" klarar sig också på egen hand. Det är en spännande, relativt traditionell medeltidsfantasy som utspelar sig i ett dåtida England, bestående av olika mindre kungariken. En av kungarna har hamnat under inflytande av en farlig rådgivare, och hans styre blir alltmer despotiskt. Rådgivaren själv är ute efter gamla reliker som tidigare varit i kungens ägo, numera gömda för att skyddas. I bokens inledning råkar två barn, skeppardottern Elspeth och kungasonen Edmund, hamna mitt i händelsernas centrum när de lider skeppsbrott tillsammans med en gammal kista där de magiska relikerna förvaras. Det visar sig snart att deras möte och skeppsbrottet är föreskrivna av ödet. Barnen har viktiga roller att spela i kampen mot ondskan.

Det som gör "Drakens bok" till bättre fantasy än det mesta nyutkomna för barn är dels ett språk som är enkelt men ändå vackert, dels en historia som inte ger sig ut för att vara mer än vad den är, och dels de två huvudpersonerna. De är lagom smarta, och skildringen av deras framväxande vänskap och rädslan inför de faror de möter är trovärdig. A. J. Lake är en författare som vet att det rätta ibland är att hålla tillbaka istället för att brassa på, och att de mest dramatiska skeenden mår bäst av att skildras på ett rakt och enkelt sätt.