Jernbanan är Sara Lidmans stora epos om Lillvattnet, en socken i Västerbotten, som ges ut i två samlingsvolymer samma år som författarinnan fyller 80 år. Böckerna är delvis skriven på västerbottnisk dialekt, även om Lidman har valt att inte anlägga en allt för dialektal ton. För den som ändå stakar sig finns det ett kort lexikon i slutet av de två böckerna.

Lillvattnet är under 1800-talet en mycket fattig socken, vars främst kontakt med övriga konungariket Sverige länge ligger i att de erhåller dikningsbidrag. I stora summor. Den centrala gestalten i historien är Didrik Mårtensson, en till en början ung man som längtar efter att Konungen och Sverige ska anlända till det bakvatten till socken han är uppväxt och bor i. Jernbanan, järnvägen, blir symbol för den nya tiden som han kämpar för ska komma, som för att upphäva skammen han känner för det fattiga och bidragsberoende Lillvattnet.

I den historien finns också en lång rad andra historier och öden skickligt invävda. Ett litet axplock ger oss länsman, som har det hemliga uppdraget att värva skogsarbetare bland befolkningen i inlandet, och som därför hjälper Didrik i hans arbete genom att göra honom till en mellanhand. Sockenhorans utsatthet, den något udda jägaren Nicke Ljekatten, Spadar-Abdons kamp mot byråkratin och många, många fler finns med i denna sockenhistoria.

Det är ett enormt persongalleri som speglas i Lidmans författarskap. Här skildras de fattiga och överheten, här finns de udda och de fullkomligt normala, här finns kapitalister och inhysehjon. Här finns bönderna, skogsarbetarna, handlarna, byråkraterna… Det är det gamla fattig-Sverige skildrat – och skildrat ur ett välbehövligt underifrånperspektiv.

Didrik, drömmaren, blir allt mer indragen i den reella politiken och i affärer av allehanda slag. Det sätter sina spår på många plan, inte minst det personliga. Om han trodde sig vara den drivande bakom Jernbanans introduktion har han dock fel. Det är just skogsbolagens intressen som är det drivande, och Didrik själv är på sin höjd en mellanhand, en nyttig idiot som kan få lokalbefolkningen att spela med i elakt spel.

Men när han inte längre behövs slängs han bort som en förbrukad vara – hans företag sätts i konkurs och själv sätts han i fängelse beskylld för att ha förskingrat offentliga medel. Med i fallet följer många andra av socknens bor, som var beroende av Didriks affärsverksamhet. Jernbanan ger inte upphov till de förväntade rikedomarna i Lillvattnet, allra minst för Didrik. Bara en ökad misär, hat och förakt. Och med tiden tar andra generationer över.

Liknelser till hur andra länder koloniserades för att de makthavande ska kunna lägga beslag på deras resurser ligger inte långt borta, och gjorde det nog inte heller för Lidman när hon skrev böckerna (något hon började med efter att i många år levt i Syd och upplevt och skrivit om kolonialismen).

Jernbanans ankomst är alltså böckernas röda tråd. Men det centrala i dem är kanske egentligen inte Jernbanan som sådan, utom om livet kring detta. Om fruktan och underlägsenhet, rivalitet och hat, om avundsjuka och girighet, vänskap, glädje och passioner.

Vilhelm Mobergs stora Utvandrar-svit handlar om några av dem som lämnade fattig-Sverige i hopp om ett bättre liv på andra sidan Atlanten. Lidmans Jernbanan utspelar sig vid ungefär samma tid, men handlar istället om de som stannade kvar. De som gnetade, stretade och kämpade på, i motvind och fattigdom, för att få till stånd ett rikare liv på hemmaplan. Det är en varm och mäktig skildring av mänskligt liv i ett Sverige statt i förändring, som får många andra verk att blekna i jämförelse. Med Jernbane-sviten placerar sig Lidman bland Sveriges absolut främsta författare.