Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9127094189 |
Sidor | 477 |
Orginaltitel | A history of warfare |
Översättare | Thomas Preis |
Först utgiven | 1993 |
Krig är ett helvete, det är nog de flesta överens om. Ändå har människor på olika sätt haft ihjäl varandra under alla tider och mer regelrätta krig har med stor sannolikhet förekommit sedan de första civilisationerna grundades flera tusen år före vår tideräknings början. Varför och vad är egentligen krig?
Tankar och teorier kring krig är inget nytt påfund och många har försökt att förklara dess mekanismer och lagar. En av de mer framträdande krigsteoretikerna var den preussiske officeren Carl von Clausewitz som efter att bland annat deltagit i Napoleons krig mot Ryssland sammanfattade sina tankar i det berömda verket Om kriget (1832-37).
Clausewitz var ett resultat av den preussiska militära skolan och han beundrade Napoleon. Det var på hans vis som krig skulle utkämpas. Det "sanna" kriget fördes med stora uppbådade arméer och regelrätta slag. Dessa tankar fick stort genomslag och dominerade länge de militärteoretiska skolorna i Europa och hans resonemang om att krig i grunden är en fortsättning på politiska förbindelser bidrog sannolikt till de katastrofala krigen under 1900-talet.
Krig och kultur är i mångt och mycket skriven i polemik mot Clausewitz tankar om kriget. Genom att, vilket antyds i titeln, koppla samman krig och kultur breddar Keegan perspektivet och undersöker hur krigföringen utvecklats på olika platser under olika perioder. Detta förbisåg Clausewitz med sin eurocentriska utgångspunkt och såg med förakt på bland annat kosackernas, med hans ögon, fega och undflyende taktik.
Genomgången spänner över en lång tidsperiod, drygt 5 000 år och är tematiskt indelad i fyra kapitel; sten, kroppar, järn och eld. Dessa fungerar som utgångspunkter för Keegans analys som är synnerligen välformulerad. Vare sig det handlar om samurajernas Japan, asiatiska ryttarkrigare eller tyska arméer rör sig Keegan kunnigt och bekvämt vilket gör boken lättläst och infångande.
Keegan konstaterar att krig och kultur alltid är sammanvävda på ett eller annat sätt. Något sant krig a la Clausewitz går inte att definiera. Kulturer och samhällen ser olika ut och alltså har olika former av krig utvecklats. För att undvika katastrofer måste således de samhälleliga kulturerna bestå av i huvudsak fredliga molekyler. Så är inte fallet på alla platser idag och därför, just därför är det farligt att betrakta krig som en fortsättning på politik.
Det ligger en ännu större visdom i förnekandet av tesen att politik och krig hör hemma på samma existensplan. Om vi inte bestämt tar avstånd från den tesen blir kanske vår framtid, liksom framtiden blev för de sista invånarna på Påskön, prisgiven åt männen med de blodiga händerna.
Publicerad: 2004-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-18 13:55
2 kommentarer
Hade författaren något som helst genusperspektiv på det hela?
#
[...] Redan för flera tusen år sedan etablerades de här skillanderna i attityder till krigföring. Grekerna uppfann de täta formeringarna av fotsoldater som sökte direkt sammandrabbning och “stod fast”, medan redan korsfararna för 1000 år sedan kunde berätta om oerhörda svårigheter att på europeiskt vis få till stånd bataljer man mot man med araberna, som hellre nyttjade hästar och en utdragen nålstickstaktik. John Keegan skriver om detta i sin bok “Krig och kultur“. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).