Självmordet vilar som en skugga över Snäckors sorl. En ganska klädsam skugga, om man ska vara krass, en skugga som ger färgmättnad och tyngd åt en samling annars ganska svala noveller.

Med svala menar jag faktiskt inget entydligt negativt. Karin Boye skriver noveller med lätt hand och intellektuell skärpa, men det finns inte mycket hos dem som insisterar på läsarens engagemang, som liksom tränger sig på.

De är välskrivna och uppvisar en stor bredd, kanske inte i stil men i innehåll. Huvudpersonerna är kvinnor som män, barn som vuxna, och temana allt från familjekonflikter, äktenskap och olycklig kärlek, till yrkesval, klassfrågor, politik, oönskade graviditeter, liv och död. Inte minst det borgliga samhällets olika men lika snäva förväntningar på män och kvinnor skildras lyhört, liksom barnets kamp att skapa sig en egen identitet utanför familjens begränsningar.

Hälften av novellerna i Snäckors sorl är utgivna efter författarens död. En är tidigare opublicerad. Åtminstone någon borde ha blivit en roman och vid ett tillfälle slår jag faktiskt igen boken i ren harm över att inte få veta ”hur det går”.

Ändå finns hela tiden den där svalheten där. Ingen av de många karaktärer dröjer sig egentligen kvar i minnet. Det handlar liksom inte om karaktärerna, utan om vad de illustrerar, om vilka frågor berättelserna ställer. Liksom titelns snäckors sorl handlar det om något annat, om ett skirt löfte och en längtan bort.

Det gäller inte minst konsten och dess roll i samhället. De i mitt tycke intressantaste styckena i Snäckors sorl handlar just om ideologins förhållande till konsten. I ”Spårvagnen och paradiset” håller en målare på att gå under sedan hans konst reducerats till politik och nyttighet. I ”Möjligheternas man” är det målarskolans mest begåvade konstnär, poet och kompositör som av strikt ideologiska skäl förkastat konstens alla möjligheter.

Dogmatism och konventioner tycks lura från alla håll, färdiga att hopplöst snärja människorna. I detta kringgärdade, dogmatiska blir konsten omöjlig. Och där konsten blir omöjlig blir också livet omöjligt.