I ett annat Stockholm ljuder flyglarmen allt oftare den här försommaren och helikoptrarna utgör en ständigt surrande närvaro över staden. Människor försvinner utan någon förklaring. På fartyget Auspicia arbetar vetenskapsmännen med skuggan som befinner sig nere i havsdjupet. Orden och meningarna i Julia & Paul – en försommarberättelse låter oss bara ana vad som pågår. Vi får inga entydiga svar. Lågmält, långsamt och mycket skickligt skriver Peter Fröberg Idling fram en olustkänsla som växer sig allt starkare innan handlingen vänds i kaos.

När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.