Recension

: Sång till den storm som ska komma
Sång till den storm som ska komma Peter Fröberg Idling
2012
Natur & Kultur
7/10

Vad vet du?

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2012-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-15 10:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4982

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?