Recension

: Amy Winehouse: En omöjlig kärlek
Amy Winehouse: En omöjlig kärlek Mick O'Shea
2012
Norstedts
6/10

Opersonlig kärlek

Utgiven 2012
ISBN 9789113044248
Sidor 198
Orginaltitel Amy Winehouse: A losing game
Översättare Björn Linné

Om författaren

Londonbaserade Mick O’Shea är frilansskribent med lång erfarenhet av underhållningsjournalistik.

Sök efter boken

Första gången jag hör talas om Amy Winehouse är när Mona Sahlin sommarpratar den tredje augusti 2007. Hon berättar om hur hon varit på Hultsfredsfestivalen (Mona alltså) och sett henne där (alltså Amy). Hur hon undrat hur den där kroppen kunde innehålla den där rösten. 2007 var Mona Sahlin ny partiordförande och Amy Winehouse var fortfarande vid liv.

Knappt fyra år senare, den 23 juli 2011, har Sahlin avgått och Winehouse dör. Ytterligare något år senare publiceras Mick O’Sheas biografi Amy Winehouse: En omöjlig kärlek. I boken nämns Hultsfredsfestivalen i en bisats på sida 138.

O’Shea börjar med ett förord om döden och minnet. Sen börjar själva berättelsen, en kronologisk beskrivning av Amys liv från födseln på Chase Farm Hospital till begravningen på den judiska kyrkogården i Golders Green. Här berättas om skolan, som hoppades av, om jazzsångerna på de små klubbarna. Om hur hon blev upptäckt när en väns vän, som var någon sorts musikperson, frågade vännen om han kunde få tag i hon som sjöng jazz på radion, och vännen svarade att han visste någon som sjöng jazz mycket bättre. Om hur hon blev det tonåriga underbarnet och geniet som drack te och alkohol och skapade låtar helt spontant, med inspiration från allt runtomkring (från döda kanariefåglar till pojkvänner), om hur hon spelar in album och hur hon börjar turnera, hur hon blir nominerad till och vinner priser, om hur allting går över styr, om hur hon knarkar med sin pojkvän, hur hon tvingas in på rehabkliniken, stannar i fem minuter och sen skriver låten ”Rehab”, hur det inte blir bättre, hur det ser ut att bli lite bättre, och sen hur det slutar med att säkerhetsvakten hittar henne, ensam och död i sitt rum.

När jag tänker på Amy Winehouse (på det jag hört om henne innan och det jag läser om henne i boken) tänker jag på henne som en sån som fuckar upp systemet. Som vägrar anpassa sig till något – regler, normer, det passande, det fina, det lyckliga livet. Redan på baksidan av O’Sheas bok står det: ”När Amy Winehouse dog var hon lika känd för sina fylleskandaler, ätstörningar och allmänt självdestruktiva leverne som för sina listettor.” Hon är kanske en sådan artist som är lika mycket fenomen som musiker. En sån som kan vara väldigt tragisk, som får en att tänka: ”Men hallå! Sluta! Bli normal någon gång! Kan du inte bara sjunga? Du kommer må mycket bättre då!” Men Amy Winehouse vägrar bli normal. Hon vägrar anpassa sig, vägrar må bra, vägrar göra som andra vill. Och som publik och läsare kan jag liksom närma mig henne med en sorts ledsen lycka (för att hon vågar bryta, för att brottet dödar henne) och ett fascinerat nästan-äckel.

Jag är inte så hemma på det här med artistbiografier. Egentligen lyssnar jag så väldigt lite på musik att det känns meningslöst att göra det. Amy Winehouse lyssnade jag på under resten av 2007, efter den tredje augusti alltså, och en del efter det också (och började nästan fanatiskt lyssna på nytt nu). Det var något som berörde. Röst, beat, sound, text. Som jag inte riktigt brukar känna annars inför musik. Det fanns en betydelse som fick fäste.

Nej, jag är inte så hemma på det här med artistbiografier. Jag vet inte hur de ska, borde eller brukar skrivas. Det jag vet är att jag stör mig lite på O’Sheas. Han använder värderande ord som om de var objektiva, som om läsaren självklart tyckte likadant som honom – och det kanske en person som köpt den här boken gör, men det är ju inget som kan förutsättas, tänker jag. Men även om han gör sitt personliga tyckande till något allmängiltigt så förblir O’Shea ändå anonym. Jag fattar aldrig vem han är, vad han har för relation till Winehouse, varför han skriver den här boken (här syftar jag mest på en sorts motivering från hans sida, varför han vill skriva boken, men någonstans bakom den funderingen finns också frågan om vem som har rätt – vem som kan ges rätten, eller som tillåter sig att ta rätten, att skriva om en annan människas liv). Jag önskar mig inte en biografi där författaren skymmer huvudpersonen, men en personlig ingång hade varit fint, gett mer djup och på något sätt förklarat spelreglerna. Nu är jag hela tiden förvirrad – är det här något som allmänheten, alla, världen, gud, tycker, eller något som O’Shea tycker? Det hade också skapat ett intresse och en angelägenhet – nu kommer jag ibland på mig själv med att tycka att de mest spännande bitarna känns lite oengagerade.

Sammanfattningsvis är En omöjlig kärlek en bok sprängfylld av material. Intressant material. Men materialet är intressantare än boken. Det hade kunnat göras bättre.

Anna Nygren

Publicerad: 2012-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-13 12:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4981

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?