Maggie O’Farrell har skrivit en rad böcker vid det här laget, men mitt första möte med hennes skrivande blir i hennes senaste bok, en slags memoar berättad genom nära-döden-upplevelser: Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden.

Titeln, framför allt på engelska: I am, I am, I am, låter som stadiga hjärtslag. Och boken är också fylld av liv. För trots att det på ytan tycks vara en bok om döden så är det i verkligheten precis tvärt om: genom att skriva om de tillfällen hon har snuddat vid döden har O’Farrell skapat en vacker skildring av livet, både hennes eget och som fenomen.

Som hypokondriker på amatörnivå oroade jag mig lite på förhand för att det skulle bli en rätt obehaglig läsupplevelse, men det visade sig vara obefogat. Även om sjukdomar och olyckor ofta beskrivs i detalj gör de en, åtminstone inte mig (med förlossningsscenen som enda undantag), inte obekväm. Kanske är det faktumet att man i läsningen vet att det kommer gå bra. Det handlar trots allt inte om döden, inte egentligen.

Vi får komma nära inpå författaren själv, allt från ungdomens rastlöshet och längtan, till oron över ett sjukt barn, till egna sjukdomar och fysiska hinder. Händelserna berättas utan kronologisk ordning eller egentligt sammanhang, men ändå får man till slut en intim bild av O’Farrells liv. Berättarstilen gör det på något sätt omöjligt att döma henne på något sätt, snarare tycks den uppmuntra till eftertanke.

Få böcker har väckt så många tankar för min del. Den får en att ifrågasätta och känna tacksamhet för livet och vad man gör med det och också fundera över fördomar man har om andras. Det är en konst att leva, och det förkroppsligar Jag är, jag är, jag är. Den är en hyllning till livet, till kärleken och kanske också till skrivandet. Möjligen är det inte den gripande bok som jag på förhand föreställt mig, men den är nog så läsvärd.