Det är sommaren 1596 i England. Två barn, ett tvillingpar, leker ensamma på gården när den ena av dem plötsligt börjar må dåligt. Riktigt dåligt. Snart ligger Judith på sängen med hög feber och Hamnet söker förtvivlat efter hjälp. Modern är en bit bort i sitt föräldrahem och fadern i London men var är farföräldrarna, den äldre systern och de övriga?

Han letar febrilt men hade det egentligen gjort någon skillnad om de varit där, på plats? Hade ett liv kunnat räddas undan pestens klor? Med största sannolikhet inte men tanken är svår att släppa. Den där dagen är historiens epicentrum men egentligen handlar allt om vad som lett dit – och vad som händer efteråt.

William och Agnes möts när han lär hennes bröder latin som ett sätt att betala en skuld. Han är en ordens man mer än något annat och hon en kvinna vävd av natur, sagor och sägner. Hon har en tam falk som hon fått av en präst och hon kan se rakt in i människor. Kärleken mellan dem blixtrar och sjuder och ställer allt på sin spets. De är inte Romeo och Julia men nog är det två missnöjda familjer som förenas, även om Williams far ser till att vinna på det. Fadern som misshandlar sin son, med ord och händer, som styr och ställer i sin familj när han förlorat det anseende han tidigare åtnjutit i staden, sonen som tar emot men som går sönder mer och mer – tills han finner en utväg och beger sig till London och skapar sig ett nytt liv.

I Stratford-upon-Avon finns Agnes och barnen, först Susanna, sedan Hamnet och Judith. Hon har magiska händer och kan läka och lindra människors plågor med sina örter. Hon är ett skogsrå, en rävhona i sitt gryt och en kvinna med ekorrar i sitt hår. Och från Alexandria färdas en loppa med en smitta som kommer att nå Europa med fasansfulla följder, som kommer att släcka ofattbart många liv. Tiden som tickar, det obönhörliga närmandet och allt som kommer att trasas sönder.

Hamnet är en berättelse om kärlek larger than life och om sorg av samma dignitet. Om att förlora ett barn och om att förlora sig själv. Att tvingas fortsätta när det bara inte går. Det är en poetisk fantasi om verkliga människor, för William är Shakespeare och vid den här tiden var ”Hamnet” och ”Hamlet” bara två utbytbara stavningar av samma namn.

Maggie O’Farrell handskas mästerligt med sina gestalter som blir så levande trots de fyrahundra år som gått. Den stora kärleken och de kärva relationerna blir lika trovärdiga, det storslagna samsas med det lågmälda och detaljerna är ägnade en minutiös omsorg. Det är känsel, dofter, smaker, material, texturer och temperaturer men där finns också den magiska realismen, Agnes som ser bortom det andra ser.

Det är en värld jag vill stanna i, också när den är plågsam, och Hamnet är en av årets bästa böcker med sin kombination av myt och sinnlighet, magi och det ytterst påtagliga.