Irrbloss är den tolfte boken om den forensiska arkeologen Ruth Galloway. Böckerna om henne är den enda kriminalserien jag fortfarande följer med stort intresse.

I Irrbloss har det gått två år sedan händelserna i En cirkel av sten, och Ruth har lämnat sin ensliga stuga och polisarbetet i Norfolk för att vara heltidsakademiker och radhusmamma i Cambridge. I och med flytten valde hon ett nytt liv och en ny partner (som varken är en grinig gubbe eller gift med någon annan, tack och lov), och jag såg fram emot att läsa mer om Ruth den självständiga, medelålders kvinnan med hjärna. Och visst är hon smart och imponerande, men jag hoppades på för mycket när jag tänkte att Ruth äntligen frigjort sig från det eviga, obegripliga, och oupphörliga längtandet efter den ständigt griniga och morrande kriminalkommissarien Nelson.

Jag visste att handlingen skulle dra Ruth tillbaka till Norfolk, så mycket framgick av baksidestexten, men jag hade hoppats att Ruth inte skulle hamna i en tonårings självdestruktiva och överdrivet hormonella sinnestillstånd så fort någon nämnde Nelson.

Jag återkommer alltid till böckerna om Ruth Galloway för att de trots ond bråd död och obskyr arkeologtrivia är … mysiga. Ruth är inte glamorös och inte alltid sympatisk, men hennes mänsklighet, bistra humor, förkärlek för katter och leriga utgrävningar av gamla skelett gör henne till en av få personer som jag orkar spendera tolv böcker tillsammans med.

Kanske är mitt största problem med Irrbloss att jag läste den för den spännande mordgåtan och för att få lite kvalitetstid med Ruth, men istället fick dras onödigt mycket med hennes gamla, gruffiga flamma Nelson. Jag vet att han är den andra huvudpersonen i de här böckerna, men jisses vad trött jag är på honom och hans gnäll. Jämlikhet är tjafs, köra lagligt är för mesar, hela samtiden är alldeles för politiskt korrekt. Vi fattar, Nelson. Livet var bättre när män var män som aldrig pratade om problem och istället drack för många öl eller sköt sig i skallen om det blev för mycket. Kvinnor var hemma och höll inte på att ta över polisstationer med sina chefsämbeten och klagomål om sexuella trakasserier. Det var tider, det.

Hursomhelst.

I Irrbloss har mördaren Ivor March dömts för ha mördat två kvinnor, men polisen i Norfolk är säker på att han dödat minst två till. Ivor går med på att berätta var de andra liken är begravda, men bara om det är Ruth som sköter utgrävningarna. Vad vill Ivor egentligen ha av Ruth? Vilka var de mystiska männen som kallade sig Irrblossen? Vad har ett gammalt kollektiv av konstnärer med försvunna unga kvinnor att göra, och varför blir kvinna efter kvinna övertygad om att Ivor i själva verket är oskyldig?

Mysterierna fortsätter att tätna ända fram till upplösningen, och det känns som att Elly Griffiths fått tillbaka farten som hon tappade lite i de två föregående böckerna. Tyvärr överskuggas de mer intressanta mellanmänskliga relationerna (och den minst sagt spännande mordgåtan!) i boken av den romantiska intrigen mellan Ruth och Nelson. Intriger av typen ”will they/won’t they” är egentligen bara spännande om man hoppas på att paret ska få varandra i slutändan. Själv sitter jag här och sliter mitt hår medan jag ropar ”men herregud, SKÄRP DIG, Ruth! Du är en kompetent yrkeskvinna med värdighet, sluta tråna efter grottmannen nu!”. Hade jag hejat på Ruth och Nelson hade Irrbloss nästan varit en fullträff. Istället är den en spännande mordhistoria med många bra karaktärer, som tyvärr hamnar i skuggan av en grinig polis och hans obegripliga sexuella dragkraft.