Det värsta har redan hänt när berättelsen börjar.

Ruths barnbarn Lucien har hittats mördad, drunknad. Nu sitter Ruth ensam i husarrest misstänkt för mordet. Tre väktare och en präst är i princip de enda hon får träffa under sin husarrest. Ruth vet inte om hon är skyldig eller inte, hon minns inte och tvivlar på sig själv och lider av att tro att hon kanske är skyldig till detta vedervärdiga.

Så vad hände då innan?

Boken är skriven med upphackad kronologi. Läsaren får ta del av konkreta fakta redan i början. Det är Ruth och hennes man Mark som bor på gården Källan. De har flyttat dit från London för att få ett annat bättre liv. Gården kallas Källan eftersom det är enda stället i England som det regnar och finns vatten på. Resten av landet har haft torka i tre år.

Denna plats lockar till sig en religiös sekt av kvinnor som slår upp sina tält och bosätter sig intill gården. De kallar Ruth den utvalda och drar in henne i sin sekt. En period har även Ruths dotter Angie bott intill gården tillsammans med vänner och med sonen Lucien som lämnas kvar hos sin mormor när Angie reser vidare. Efter att Lucien hittats mördad försämras relationen mellan Ruth och Mark, de tvivlar på varandra, misstänker varandra för mordet och det leder till att även Mark ger sig av. Kvinnorna i sekten har även stor del i detta, de vill inte ha en man vid Källan.

Jag vill tycka om boken men jag kan inte. Det är för segt, det är för långsamt. Jag pratar med en klok kollega, jag vet att hon tyckte om boken, och hon tyckte om just det sega långsamma. Att vara i berättelsen och uppleva att dagarna segar sig fram tillsammans med huvudpersonen.

Jag tror också att det är den upphackade kronologin som ställer till det för mig för jag är en sån som lätt går vilse och virrar bort mig i verkliga livet. Det blir lite för krångligt för mig helt enkelt när jag inte har helt klart för mig vilket som hände när. Och när det blir krångligt blir jag lätt avogt inställd.

Men det finns saker jag tycker om med boken. Samspelet mellan karaktärerna, det uttalade och outtalade fångar mig. Och det finns formuleringar och bilder som jag läser flera gånger på grund av vackerheten. Som det här:

Jag hade svårt att sluta darra och jag darrar nu igen när jag tänker på den svarta natten, på Polstjärnan, på allt den såg och hur den vände bort blicken när det väl gällde.

Och den här underbara illustrationen av Ruths tvivel:

Jag trevar i mörkret likt ett spädbarn som kastar upp sina händer i luften i plötslig påminnelse om att det inte längre omsluts av en skyddande livmoder, plockar sedan upp garnet och går in. Därinne sticker mitt ruttna inre fram sitt fula tryne och påminner mig om att allt det där hoppet inte var något annat än en garnstump eller en stjärna som snabbt glimmar till innan molnen skymmer den från väster.

De sista hundra sidorna rasslar det till och det lugna tempot byts till ett hetsigare. Det är nu jag som läsare, tillsammans med Ruth, får svar på många frågor och osäkerheter. Äntligen tycker jag riktigt bra om boken! För jag vill ju veta, jag vill förstå.

När jag läst färdigt och slår ihop den är det med en önskan att läsa den igen. Och då mer noggrant för att bättre greppa hur allt hänger ihop. Om jag står ut med långsamheten vill säga.

Dessutom får jag ett boktips av samma kollega som tyckte om Källan. ”Linda läs Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell, men bara så du vet: Du kommer att känna dig väldigt törstig när du läser den.”