Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789187648113 |
Sidor | 373 |
Orginaltitel | Instructions for a Heatwave |
Översättare | Malin Bylund Westfelt |
Året är 1976 och London dallrar av hetta. En värmebölja har lagt sig över staden, det har inte regnat på flera månader och myndigheterna lagstadgar om vattenransonering under torkan. Vatten får enbart användas till: ”a) att dricka, b) tvätt av kläder och kropp, samt c) offentliga och privata toaletter”.
I denna värme utspelar sig under ett par intensiva dagar ett familjedrama. Gretta Riordan, en irländska i exil i London, sätter sig vid det av maken dukade frukostbordet. Maken som under hela deras äktenskap punktligt lämnat hemmet 06:45, och som nu sedan han blivit pensionär får de där rastlösa ryckningarna i benen vid den här tidpunkten på dagen. Som om han måste ge sig ut genom dörren för att känna att dagen kan börja. Som vanligt säger han att han ska gå ut och köpa tidningen. Som vanligt säger hans hustru ”Det gör du rätt i” utan att titta upp från frukosten. Allt är som vanligt, förutom att Robert Riordan inte kommer hem igen. Han går ut genom dörren och ger sig av utan ett ord.
Med fadern försvunnen sluter de tre nu vuxna barnen upp vid moderns sida för att hjälpa henne att söka efter honom. Äldsta dottern Monica försöker leva upp till rollen som styvmor i sin nya familj, men ser sig själv misslyckas och ratas av sin mans döttrar gång på gång. Michael Francis, mellansonen som skulle doktorera, blev istället familjefar med försörjningsskyldighet, krossade drömmar och ett äktenskap på väg att haverera. Och sladdbarnet Aoife, hon som var ett så besvärligt barn, har flytt familjen och förväntningarna för att hanka sig fram som fotografiassistent i New York. Och nu tvingas de i denna overkliga situation åter leva under samma tak, med outredda konflikter som hela tiden riskerar att brisera och med den katolskt troende moderns ständiga fördömande av barnens livsval.
Maggie O´Farrell är i denna sin nya roman precis så där skarp i sina gestaltningar av karaktärer och dialog som hon varit i sina tidigare. Faktiskt är hon en av de bästa på detta om ni frågar mig. Personerna är alla så väl sympatiska som komplexa, alla har sina respektive konflikter och likaså sina hemligheter. Hela romanen utspelar sig i mellanrummet mellan de här individerna, lika ofta gestaltad genom deras rörelser och blickar som genom deras tal. Eller deras oförmåga att tala. I alla fall att tala om det de behöver tala om.
”Hur mår Claire?”
”Bra.” Han borstar bort något från byxbenet. ”Hur är det i New York?”
”Bra.”
Gretta dyker upp i den mörka rektangeln innanför bakdörren och håller något i händerna, en lång sladd släpar efter henne som en svans.
”Vill någon av er ha en hårtork som det började brinna i en gång?”
Författaren alternerar mellan personerna, och vi följer skeendet ur deras olika perspektiv. Det är också så, genom att sippra ut lite här och där, som alla hemligheter avtäcks för läsaren. Vi som får hela bilden kan så småningom pussla ihop de olika karaktärernas iakttagelser och minnen, medan de själva lämnas vilsna bara med sina egna fragment att utgå från. Det är på ett lågmält sätt oerhört spännande från första sidan till sista. Jag sugs in i deras trassliga relationer, och jag får starka sympatier för var och en av karaktärerna. Mycket för att familjedynamiken är lätt att relatera till – hur vi både älskar och irriterar halvt ihjäl oss på varandra. Hur vi kan varandras små nycker och kan förutsäga reaktioner, och hur detta är både tryggt och frustrerande. Och hur vi, hur mycket vi än motarbetar det, faller in i gamla roller utifrån vår position i familjen. Den präktiga. Den som smiter undan alla beslut. Den utåtagerande.
Även miljöbeskrivningarna är välskrivna, och värmen och vattenbristen ger ytterligare en klaustrofobisk inramning till historien. Det gör människorna trötta och långsamma, huvuden tunga och sömnen dålig. ”Konstigt väder lockar fram konstiga beteenden.” Jag skulle dock önskat en än tydligare förankring i tid, att 70-talet skulle få fungera som en lika konsekvent ram för berättelsen som vädret. Nu tappar jag tyvärr tidsförankringen flera gånger och läser som om det utspelades i nutid.
För mig är Sommaren utan regn ytterligare ett bevis på Maggie O´Farrells fantastiska förmåga att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer, och på att skildra relationer så som de är – fyllda av missförstånd och besvikelser, men också av lojalitet och kärlek. Sedan lyckas hon dessutom göra det så spännande att jag sträckläser den nästan 400 sidor långa romanen … Och saknar den i samma ögonblick som hon satt punkt.
Publicerad: 2014-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-13 18:59
En kommentar
Jag hade också svårt med tidskulissen! Den är inte tillräckligt bra beskriven så man tappar bort sig hela tiden.
Jag gillade beskrivningen av systerrelationen och framför allt av Aoifes stora ”hemlighet”.
#
Kommentera