Det sägs att ”en olycka kommer sällan ensam” och det stämmer i varje fall in på Raksha Razanis andra bok.

Först drabbas hennes man, Khosrow, av en mycket allvarlig trafikolycka. Det är otroligt att han överhuvud taget överlever och vägen tillbaka är lång. Under tiden slits Rakhsha mellan sjukhuset, jobbet på skolan, hemmet och att trösta och finnas där för alla släktingar. Khosrow blir sängliggande under en längre tid och han förlorar även närminnet. På många sätt har Rakhsha förlorat den livspartner hon hade, samtidigt som hon måste vara stark för alla runtomkring.

Hon känner sig ofta ensam, även om familj, arbetskollegor och även maken finns där. Till slut blir det för mycket även för Rakhsha och även hon är med om en (om än mindre) olycka, vilket kastar om rollerna. Då blir det hon som behöver ta emot hjälp och de andra som måste hjälpa henne.

Bokens första del fokuserar alltså på Khosrows trafikolycka och dess följder. Del två av boken är både kortare och mindre fokuserad och tar upp det som pågår runtom i världen som är så svårt att förstå: krig och barn på flykt som dör, giriga makthavare som låter sina länder förfalla, Rakhshas elever i skolan som inte vet om de får stanna i Sverige, eller som får besked om att de inte får stanna trots att de inte förstår varför. Där finns små ljus, när människor möts, inte minst Rakhshas möte med sina elever. Men de är få och kapitlet slutar i mörker.

Bokens tredje och sista del handlar om Roya, Rakhshas syster, som under den kaotiska tiden under Khosrows konvalescens får ett cancerbesked. En olycka kommer sällan ensam. Även här är fokuset på Rakhsas perspektiv som nära anhörig – hur hon tampas med att finnas där för sin syster och hjälplösheten när det inte finns något mer att göra.

Luta sig mot vinden består snarare av flera mikro-scener som tillsammans utgör en helhet, än en fullständig berättelse där vi får veta precis allt steg för steg. Bilderna varierar i stil där det innehåll och den känsla som ska förmedlas får vägleda uttryck och inte minst färgval.

Att leva med en familjemedlem som har så stora behov och som dessutom delvis blir personlighetsförändrad måste vara en otrolig påfrestning. Det är fint att Rakhsha, den anhöriga, är den som får ta plats i boken och den vars perspektiv vi hela tiden följer. Att vara anhörig är att stötta, fixa, trösta och orka – samtidigt som du ska hantera din egen sorg och stress på något sätt utan att ta plats och energi från allt det som de andra behöver. Att ta plats från de andra, de som balanserar på gränsen mellan liv och död, vore själviskt. Men om den anhörige inte får någon plats någonstans – att vila, att hämta kraft, att sörja, att andas – så blir det helt omänskligt. Razanis bok skapar en sådan plats att andas för en anhörig.