Varken Stridens skönhet och sorg eller Poltava av Peter Englund har lockat mig, däremot blev jag nyfiken på hans Jag kommer ihåg 2016 som jag lätt klämde på en tågresa tur och retur till Malmö. Den boken består av 586 stycken som alla börjar ”Jag kommer ihåg…” och är, kan man väl säga, en samling fritt associerade minnesfragment från författarens barndom.

Jag minns att jag gillade Englunds idé och många av hans minnen var visserligen allmängiltiga och allmänmänskliga, men den där riktiga igenkännandets glädje kring många typiska 1960-talsfenomen, kände nog bara den läsare som är någorlunda jämngammal med författaren.

Nu var det inte den boken jag skulle recensera, utan den nyligen utkomna Söndagsvägen som också utspelar sig på 1960-talet, men på en helt annan plats än i Englunds barndom i Boden.

Här kastas vi rakt in i ett mord i Hökarängen utanför Stockholm som faktiskt har inträffade på riktigt sommaren 1965, och resulterade i den största polisutredningen i Sverige före Palmemordet.

Det är en detaljrik skildring av ett sexualmord begått av det vi idag skulle kalla en incel-man, en 25-årig knäppgök från Österrike som blivit reglerad från sin skola hemma i Wien bara för att han en dag fått för sig att vifta och hota med pistol. Därmed stängs också alla framtida utbildningsmöjligheter för honom i hemlandet. När han dessutom blir avfärdad av sin första stora kärlek Sylvia blir hans mått rågat, och han får för sig att ta sig till Sverige, för han där har hört talas om ”den svenska synden”. Dessutom är väl kvinnorna där blonda, precis som Sylvia?

Han hankar sig fram på enklare diskjobb på Stockholms restauranger och har väl ingen större framgång hos de svenska kvinnor han möter. För varje misslyckad dejt växer dessutom denne framtida mördares begär på att få hämnas det kvinnliga könet. Han vill begå det perfekta brottet.

Han för långa och invecklade anteckningar hemma om det, i det rum han är inackorderad hos en tant på Söndagsvägen. En dag ser han en ung blond kvinna (har hon ens fyllt arton den goda Kickan Granell?) gå förbi hans fönster för att posta ett brev. Det är hon som kort senare blir hans mordoffer.

Egentligen är det nog inte meningen att ta livet av henne när han sent en kväll smyger in genom familjen Granells öppna altandörr några hus bort och ”söver” Kickan med kloroform (som på den tiden gick att få tag på i varenda apotek), bara för att han sedan ska kunna våldta henne utan motstånd. Men kloroform visar sig svårdoserat, så den stackars fröken Granell går en ganska ögonblickligen döden till mötes.

Boken är kronologiskt uppdelad i brottet, jakten, infångandet, rannsakningen, rättegången och rymningen och är tillfredsställande noggrant skriven. Peter Englund har grävt djupt i de arkiv som finns, även om en liten rolig passus går att hitta på sidan 72, när han beskriver konsten hemma hos den poliskommissarie som kom att leda mordutredningen. Kommissarien hade konstverk ”gjorda av folk från Halmstadgruppen”. Är det månne verk av Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Axel Olson, Esaias Thorén eller Erik Olson vi talar om då?

Hur som helst så är det en stor njutning att få läsa denna välskrivna bok, och extra kittlande naturligtvis, i sin true crime-karaktär, men för det är den aldrig snaskigt skriven. Jag skulle snarare beskriva den som ett sakligt framställt tidsdokument. Berättelsen om ett brott, långt innan det fanns möjlighet att dammsuga en brottsplats på dna.

Jag minns att jag kände en liknande tillfredsställelse av att läsa historikern Henrik Arnstads biografi om den svenske utrikesministern under andra världskriget, Christian Günther (2006). Den var också proppad med samma sakligt framställda detaljrikedom, ur vitt skilda källor. Det som ofta ger en stark närvaro till det som skildras och en tilltro till mig som läsare.