Jag slår igen boken, stirrar på den en stund, och tar ett djupt andetag innan jag säger: ”Det där var intensivt”. ”Jag märker det”, svarar min fru. Jag vet inte i vilken utsträckning jag egentligen riktade mig till henne, eller om jag bara behövde få säga något om min upplevelse efter att ha varit uppslukad av den i dagar. Vi sitter bara någon meter ifrån varandra, men jag har inte befunnit mig i vår lägenhet den senaste timmen. Jag har varit i Los Angeles, hemma hos en man som skriver ett sista brev till sin döda fru, ett efterord i boken hon själv inte hann slutföra. Dessförinnan har jag suttit bredvid Michelle McNamara när hon skrev det som skulle bli sista kapitlet i boken hon arbetade med. Det var ett brev till The Golden State Killer, serievåldtäktsmannen och mördaren som hon blivit besatt av att hitta.

The Golden State Killer (först kallad East Area Rapist och Original Night Stalker) var en våldtäktsman och mördare som under 1970- och 80-talet härjade i Kalifornien. Han våldtog mer än 50 kvinnor och gjorde sig skyldig till minst 12 mord. Ungefär 20 år efter att han upphörde med sina brott och bara försvann, bestämde sig Michelle McNamara för att hitta honom. Hon plöjde igenom alla polisrapporter och anteckningar hon kunde komma över, samarbetade med internetdetektiver och pensionerade poliser som någon gång jobbat med fallen, reportrar och researchers. Hon intervjuade kriminaltekniker, experter på DNA-teknik, geoprofilerare, vittnen och offer. McNamara hörde av sig till alla som kunde tänkas sitta inne på någon liten bit information, fast besluten om att i all denna oerhörda mängd rapporter, fakta, och iakttagelser hitta något som någon förbisett. Något som kunde leda henne till The Golden State Killers identitet.

McNamara var övertygad om att det bara var en tidsfråga tills ny teknologi (framförallt DNA-teknik och alla databaser dit folk frivilligt skickar sitt DNA för att hitta avlägsna släktingar), internets (och hennes egen) besatthet och noggrannhet avslöjade The Golden State Killer.

När jag läser hennes brev till The Golden State Killer (”Epilog: Brev till en gammal man”) känns det som att mitt hjärta ska brista. Det är inte första gången under läsningen av Jag försvinner i mörkret som jag önskar att McNamara hade fått se The Golden State Killer gripas, men den här gången drabbar den mig starkare än vanligt. McNamaras övertygelse om att någon skulle hitta honom under hennes levnadstid gör hennes alldeles för tidiga död, och det faktum att det bara var två år mellan hennes död och hans gripande känns nästan outhärdligt. The Golden State Killer lyckades hålla sig undan poliser, insatsstyrkor, och detektiver i över 40 år, och sen grips han futtiga två år efter McNamaras död. Ironin i det hela är grym.

Jag måste vara ärlig med att jag inte vet hur jag ska förmedla min upplevelse av Jag försvinner i mörkret till er genom en recension. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla en sådan här upplevelse överhuvudtaget. Jag har pratat och skrivit om McNamaras bok konstant sedan jag började läsa den, men jag vet inte om jag nått fram med mer än ”det här är en fantastisk bok, du måste läsa den”.

Halvvägs genom boken beskriver McNamara hur hon sitter på ett hotellrum i Los Angeles och läser fyra tusen sidor inscannade polisrapporter som hon lyckats byta till sig på ett USB-minne. Några våningar under henne pågår en bröllopsfest, och ljuden från den stör henne i läsandet. Hon lyfter telefonen för att ringa receptionen, men hejdar sig eftersom hon inser att det hon egentligen vill säga är ”Kan ni dämpa glädjen lite?”. Ungefär så kände jag när jag läste Jag försvinner i mörkret och omvärlden gjorde sig påmind. Kan ni människor på gatan utanför gå lite tystare? Skulle omvärlden vilja vara vänlig och dämpa sin existens lite? Jag läser något viktigt här.

Trots att det var decennier sedan The Golden State Killer senast var aktiv när McNamara började intressera sig för fallen, trots att han mycket väl kunde ha varit död vid det laget, så genomsyras hela boken av en känsla av att det jag läser är viktigt. Brådskande, nästan.

True Crime är en genre som exploderat de senaste åren, mycket tack vare podcasten Serial som tog upp frågan om huruvida Adnan Syed verkligen mördade sin flickvän Hae Min Lee. Ett annat mycket välproducerat exempel är HBO-dokumentärserien The Jinx som lyckades hitta nya bevis mot miljonären (och mördaren) Robert Durst. Tyvärr finns det också en mängd mindre välproducerade poddar och serier som är mer intresserade av att frossa i blodiga detaljer än något annat, och kritik som riktas mot genren består mycket av att man inte respekterar offren i jakt på nästa slabbiga foto från en mordscen.

Kritiken som (ibland befogat, ibland inte) generellt riktas mot True Crime kan inte riktas mot McNamara. Hon beskriver folk och situationer nyanserat genom hela boken, och undviker att döma någon som gjort en miss för hårt. Hon förklarar för läsaren varför något är fel, där många författare (och hetlevrade privatpersoner som jag) skulle lockas att bara kalla någon ”ett inkompetent och sexistiskt pucko”. Jag försvinner i mörkret är verkligen full av den respekt som True Crime ofta anklagas för att sakna. McNamara skriver respektfullt om offer, utredare, vittnen, och kriminaltekniska missar. Hon anklagar inte grannar som hörde en duns för att de inte ringde polisen, trots att det kunde ha räddat någons liv. Hon frestas aldrig att yla ”VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT?!”. Hennes frustration lyser självklart igenom ibland, men hon minns alltid att det är riktiga människor hon har att göra med, och människor kommer alltid att begå mänskliga misstag. Man måste ha en viss förståelse för det, även när det får förödande konsekvenser. Innan man dömer för hårt ska man kanske själv fundera över hur ofta man ringer 112 för att man hör en duns. Inte skrik, slag, eller ljudet av saker som krossas, bara en duns. Visst kan en duns betyda att The Golden State Killer hoppat över din grannes staket för att sedan brutalt våldta henne medan hennes barn sover i rummet bredvid, men hur sannolikt är det egentligen?

McNamara skriver ganska tidigt i boken att hon inser att hennes besatthet av att hitta allt som har med The Golden State Killer att göra förmodligen är samma sorts besatthet som drev just The Golden State Killer att metodiskt övervaka och förfölja sin offer. Att leta igenom en inte oansenlig mängd auktionssajter i hoppet om att hitta ett specifikt par manschettknappar som stals från en brottsplats trettio år tidigare tyder på en liknande tvångsmässighet som den med vilken The Golden State Killer rotade igenom sina offers byrålådor innan han slog ihjäl dem med föremål han hittade i deras hem.

Inte bara McNamara hade svårt att släppa fallet, många som jobbade med det professionellt berättar i Jag försvinner i mörkret om hur de aldrig kunde gå vidare med sina liv. När McNamara skriver om kriminalpolisen Larry Cromptons upplevelse av besattheten är det inte svårt att tänka sig att den beskriver även hennes känslor, hennes egen vägran att ge upp innan hon hittade förövarens namn.

När han gick in i huset visste han inte att det här skulle bli fallet som han skulle släpa på under resten av sitt liv. Ett hänga gubben-spel som han vägrade förlora, alla felaktiga gissningar, streckfiguren nästan dödligt hängd; Crompton dröjde med det sista strecket, sköt nederlaget framför sig och väntade på att han, eller någon av hans efterföljare, skulle fylla i tomrummen. Bara då, med den sista bokstaven ifylld, skulle den ändlösa, värkande jakten i mörkret sluta med den enklaste men länge eftersökta triumfen: en mans namn.

Jag kan inte sluta imponeras av det mästerliga i hur McNamara balanserar ganska torra fakta med medryckande scener, hur hon lyckas skapa stämningar av total skräck och återberätta fruktansvärda mord och överfall utan att för en sekund frossa i groteska detaljer.

Michelle McNamara hann tyvärr bara halvvägs genom arbetet med Jag försvinner i mörkret innan hon dog. En del av kapitlen, och sista delen av boken, slutfördes av McNamaras researcher Paul Haynes och reportern Billy Jensen. De gör att fint jobb med att hedra McNamaras minne och knyta ihop lösa trådar i boken.

Michelle McNamara sa tydligen alltid att det inte spelar någon roll för henne vem som löser fallet, så länge det blir löst. Åh, vad jag önskar att hon hade fått leva för att se det lösas.