Jag har lyckats med tre saker av värde i livet: Uppnått högkostnadsskydd på Apoteket, uppfostrat två katter att inte gnaga på mig när jag sover och funnit en spellista med 1500 låtar av mörk ambient dungeon synth-musik. I min fagra ungdom, härdad av att ha fötts ensam hemma vid fyra års ålder, närde jag vid min barm en dröm om att bli ekonomiskt oberoende och arbetsbefriad. Jag skulle danas av en djup avsmak för Gudsfruktan och ett heligt högaktande av koltrastars skuttande och sprättande. Ekonomiskt ville jag bara ha det okey. Så att jag överlevde utan bekymmer men inte i flärd. Jag skulle förfuska och under stora våndor krysta fram en novell. Titeln skulle vara Fröken Dysterkvist och jakten på kyrkogårdsorgasmen. Den skulle bereda vägen för drömmen. Det lilla alstret skulle bli mytomspunnet och översättas till åtminstone begriplig svenska. Nu blev jag naturligtvis varken arbetsbefriad eller rik. Idag hankar jag mig fram med bakbundna bakben i evigt motlut genom att skriva recensioner för ideella sidor befinnandes vid det ekonomiska förfallets kant.

Utsökta lik. Det är en munsbit det, sanna mina ord. Andrew Compton är ”jaget” i en berättelse som kretsar kring fyra individer. De övriga tre – Tran, Luke och Jay – växer fram i ett tredjepersonsperspektiv. Andrew berättar om sitt liv och hur han på det mest snillrika och oväntade vis lyckas göra sig fri från de påträngande väggarna bara ett fängelse kan uppbåda. Varför han dömts till en livstid i fängelse? Han har mördat och sedan idkat samlag med tjugo och några människor. Han kallas av media ”Den evige värden” eftersom hans offer aldrig kom att lämna hans boning.

Efter flykten tar sig Andrew från Birmingham till New Orleans och möter efter en tid sin jämlike Jay. Jay har, utöver vad som gör dem till den perfekta duon, även den goda smaken att ta ett par munsbitar av sina offer. Pojkarna blir på så vis en del av honom. Ibland kan han inte hålla sig och dinerar medan de fortfarande har puls. Oftast är de emellertid så drogade att de knappt märker något, men inte alltid. Offren är genomgående svaga, fattiga och enligt Jays utsago inte helt främmande inför att dö. Som om de innerst inne vill sluta finnas till. Jay är, som ni ser, en sann samarit.

Om du tror att Billy Martin (Poppy Z. Brite) är en Gabrielle Wittkop så misstar du dig å det grövsta. Det finns onekligen ett mått av ömhet, men kroppars safter, dofter, konsistens, innanmäten formligen väller ut. Det är kukar i hedniskt trånga anus och mottagande halsar; sperma och blod överallt; stekta köttbitar och giriga tänder som gnager sig genom magar. Alldeles ypperlig läsning för den som har svårt med aptiten. Lite smaskig lever ur någon som lever, hade inte det smakat? Hovmästaren, låt gärna tarmar, gaser och LSD-förädlat blod vara kvar. Rått ska det vara. Blodigt.

Tänk er boken som en utbroderad version av valfri Cannibal Corpse-låt, vilket inte osökt får mig in på en av de stora frågorna: Hur har inte sångaren George Fishers huvud lossnat av allt rotorbladsliknande snurrande med huvudet? Å andra sidan är hans nacke som gjord för hårt fysiskt arbete. Han skulle kunna dra fem undermåliga sovjetiska ångdrivna traktorer över de bördiga ukrainska åkrarna genom att propellera sig framåt med håret.

Begynnelsebokstäverna som inleder varje kapitel har stänk av bläck omkring sig. Har man någonsin använt rött som typsnittsfärg? Spermafärgat? Skalpellblänkande? Här om någonstans skulle det göra sig väl. Språket är som ni förstår närgånget, men det är inte ett överdrivet frosseri i ondska ni kommer bläddra igenom. Det finns ett rättvisepatos som tilltalar mig. Boken utspelar sig kring slutet av 80- och början av 90-talet och det finns i samhället ett djupt rotat hat mot homosexuella. Det är tyvärr inte blott ett minne utan lika mycket en påminnelse som följer med in i vår samtid. Vi talar oss varma om tolerans, men det finns både ett öppet och dolt grasserande hat och förakt mot all sexualitet som inte faller inom den ram som utgörs av heterosexualiteten. När det talas om den tolerans vi är kända för, strömmar det fram högar med skitiga lögner om hur liberalt, tillåtande och förstående det är. Då frågar jag dig: När såg du senast två samkönade hålla hand i offentligheten? Sverigedemokrater och värre kräk skulle utan att tvivla inte bara hala ner utan gärna bränna regnbågsfärgade flaggor. Jag blir så jävla arg.

Rasismen i boken försöker inte dölja sig. En scen, som äger ett stort släktskap med en händelse ur Jeffrey Dahmers sjuka liv, är när poliskåren negligerar en svart persons vittnesmål för några gröna sedlar. Vi läsare stryker längs utmed väggarna i de mörka och nedgångna gränderna; i samhällets botten skrapas det fram offer som ingen kommer sakna. Droger dödar, ingen bryr sig. Föraktet mot det förment öppna och toleranta samhället blir som tydligast i Lukes radiokanal vars sändningar krälar sig ut i etern från en båt uti de alligatorstinna träskmarkerna. Naturligtvis går han under ett alias. Mitt hat mot allt vad intolerans, fantasilöshet och dumhet heter flödar.

Författarens fascination eller åtminstone stora intresse för verkliga massmördare går inte att ta miste på. Referenser dyker upp här och där och har ni följt med i true crime-vågen lär ni inte stöta på några överraskningar. Jag är inte särskilt kräsmagad, men morden och fantasierna är inte sällan så närgångna att jag åtminstone en gång brister ut i ett ”eeew”. Martin är en duktig författare, förmedlar känslor och scener på vis som är både på- och inträngande. Ibland hastas det fram en gnutta, men överlag trivs jag med karaktärsutvecklingen- och förmultningen.

När jag är klar med läsningen ser jag framför mig hur exempelvis en centerpartistisk före detta jordbruksminister med en okontrollerbar vikingasjuka förbereder ett tal som skulle kunna låta ungefär så här:

Låt mig ta några exempel. Är det, och ska det vara, lagligt att på en död person stryka på något som exempelvis en nekrofil tycker smakar eller luktar gott, för att låta en annan nekrofil slicka av det som är påstruket på könet? Ska det vara tillåtet att smeka en död på kuken av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt utnyttjande? Det blir ytterst svåra bedömningsfrågor att ta ställning till även med en förändring av lagstiftningen.

Det får bli som det blir med det.

Införskaffar du boken har du utsökt spårvagnsläsning. Jag personligen började pulsera och vibrera av möjligheten att min stolsgranne skulle slänga ett öga på vad jag läste. Personen skulle vrida sig av obehag, dra ihop knäna. Än hellre önskade jag att okända, oartiga och intresserade medresenärögon skulle kräla över min axel. Vad var det de skulle se? Vilka tankar skulle fara genom deras huvuden? Skulle personen överväga att kliva av sjutton hållplatser tidigare än planerat och invänta nästa vagn? Ni ska ha i åtanke att jag alltid läser med huvan djupt neddragen över pannan…