Recension

: Onkel Toms stuga
Onkel Toms stuga Harriet Beecher Stowe
1970
Bonniers
6/10

Helgongestalten som blev skällsord

Utgiven 1970
Sidor 332
Orginaltitel Uncle Tom's cabin
Översättare Nils Holmberg
Först utgiven 1852

Om författaren

Harriet Beecher Stowe (1811-1896) var amerikansk författare och slaverimotståndare, mest känd för romanen Onkel Toms stuga (1862). Förutom romaner skrev Beecher Stowe reseskildringar, artiklar och brev, ofta med starkt samhällsengagemang. Hon föddes och dog i Connecticut.

Sök efter boken

Få amerikanska romaner har nog ett sådant rykte som Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Den ska inte bara ha medverkat till att avskaffa slaveriet och nämns ofta som exempel på att litteratur faktiskt har makt att påverka, utan måste också vara en av de amerikanska klassiker som det refereras till allra oftast. Bara i de böcker jag läst till dagens USA-tema här på dagensbok.com finns åtminstone två texter som gör det.

I Margaret Mitchells Borta med vinden finns ganska dråpliga scener där nyanlända nordstatare i Atlanta strax efter inbördeskriget påstås ha läst Onkel Toms stuga och är fullständigt oförmögna att förstå att deras bild av slavar och slaveriet inte alls stämmer med verkligheten (som Scarlett O’Hara och Mitchell uppfattar den). Var har ni blodhundarna? undrar de sensationslystet.

I Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band används Uncle Tom som ett verb i betydelsen rasistiskt nedvärdera eller köra med: ”I let him Oncle Tom me just so he can tell himself he’s not a complete loser.” En onkel Tom är en toffel inför vita, kanske till och med en svart rasförrädare. Slavmentaliteten personifierad.

Det är nog så man oftast hör talas om onkel Tom – som skällsord. Och efter att äntligen ha läst romanen om honom kan jag bara säga att jag förstår varför. Slaven Tom är godheten i betydelsen undergivenheten personifierad. Han är god på ett sådant där 1800-talssätt som verkligen, verkligen inte står sig, snäll på det där sättet som gett snällhet dåligt rykte.

Om Beecher Stowe inte kört med parallellhandlingar och haft med även slavar med andra strategier än Tom, så tror jag faktiskt aldrig att jag klarat av att läsa ut romanen. Den är så moraliserande, så enkelspårig, så sentimental. Syftet, att i romanform teckna vilket omänskligt system slaveriet var, lyckades den onekligen bra med, och som en kvarleva av den debatten är den riktigt läsvärd. Men samtidigt som avsikten är sympatisk tyngs romanen desto mer av att den faktiskt är producerad i ett i grunden rasistiskt samhälle. Att de svarta framställs som offer gör dem inte likställda med de vita.

Ändå framställs också de flesta vita som offer för slavsystemet. Flera av Toms ägare är klart välmenande. De får bara ekonomiska bekymmer som gör att de måste sälja Tom och splittra hans familj, eller lovar att ge honom fri men glömmer att göra klart pappersarbetet. Och Tom har förtröstan. Han tiger och lider och finner sig och ber sina böner, helgonlikt.

Det är så man kan bli galen. Varför gör han inte motstånd? Varför slåss han inte, även om det är lönlöst, för sin värdighet, eller åtminstone för sin familj? Måste han vara så in i helvete domesticerad, hans kristna fromhet så oerhört opium för folket?

Men kanske är det ett gott betyg? Hur otidsenlig Onkel Toms stuga än är, så nog väcker den fortfarande känslor.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-15 10:16

Kategori: Recension | Recension: #5379

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?