Krönika

Mellan Jamestown och Charlottesville

Häromdagen såg jag det näst sista och sista avsnittet av första säsongen av tv-serien Jamestown, som utspelar sig i det koloniala Virginia i början av 1600-talet. Däremellan var det nyheter om oroligheterna i Charlottesville.

I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville protesterade högerextrema mot besluten att ta bort en staty och byta namn på ett par parker, tidigare hyllningar till systatsgeneraler, som ju bland annat krigade för slaveriets bevarande.

Att Donald Trump i veckan varit motvillig att fördöma de protesterande vit makt-rörelserna har nog få missat. Han är också kritisk till bortplockandet av sydstatsstatyer som såväl varit förevändning för demonstrationerna som blivit en följd av dem.“Sad to see the history and culture of our great country being ripped apart with the removal of our beautiful statues and monuments”, twittrade presidenten. ”Robert E Lee, Stonewall Jackson – who’s next? Washington, Jefferson? So foolish!”

Trump menar att borttaganden av statyerna är närmast historieförfalskning. På svt.se skriver Erik Wikén om vad det är för historieskrivning statyerna egentligen ingår i. De flesta uppfördes inte alls efter själva det amerikanska inbördeskriget, utan under två perioder av stark backlash mot slaveriets avskaffande och jämställandet av svarta och vita amerikaner: den första kring sekelskiftet 1900, den period som blivit känd för Jim Crow-lagarnas diskriminering av svarta; den andra i en motreaktion mot medborgarrättsrörelsen i mitten av 1900-talet. Syftet med statyerna har alltså alltid varit en markering mot jämlikhet.

Vi kan inte alltid kräva att det förflutnas människor ska skriva under på våra egna värderingar, det är sant (även om hylla och minnas knappast är samma sak). De tidiga Jamestown-bornas förfäran inför de förslavade i tv-serien med samma namn är förmodligen åtminstone delvis ahistorisk, men förhållandet mellan olika folkgrupper har också präglat USA ända sedan innan landet ens förklarades självständigt.

Att historieskrivning är något betydligt mer komplext än vad Trump vill framställa det som framgår bland annat i Lin-Manuel Mirandas succémusikal om ”someone I think embodies hip-hop: treasure secretary Alexander Hamilton”. I Hamilton spelas nationens grundare av artister med afro- och latinamerikanskt ursprung – en anakronism som samtidigt bär på en sanning. Inte bara var flera av den amerikanska revolutionens hjältar migranter (Hamilton själv föddes till exempel på den lilla västindiska ön Nevis), utan den unga nationens rikedomar byggde naturligtvis till stor del på slavarbete. Eller, som Miranda låter Hamilton formulera det i musikalens ”Cabinet Battle #1”, en hetsig debatt om statsskulder mellan honom och Virginia-bon Thomas Jefferson:

A civics lesson from a slaver. Hey, neighbor,
Your debts are paid cuz you don’t pay for labor.
“We plant seeds in the South. We create.”
Yeah, keep ranting.
We know who’s really doing the planting.

Formuleringarna är förstås påtagligt moderna, men konflikten äkta – och kanske måste det förflutna bedömas utifrån de tankesätt som faktiskt var tillgängliga för människor. Redan vid nationens bildande fanns ett starkt ifrågasättande av slaveri och förtryck baserat på hudfärg, så varför ska det fortfarande vara så förbannat svårt?

Ella Andrén

Publicerad: 2017-08-18 10:00 / Uppdaterad: 2017-08-18 11:39

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?