Det var Dudley Randall’s klassiska poesiantologi The Black Poets som gjorde att Reginald Dwayne Betts bestämde sig för att bli poet. Första gången han fick boken i sin hand var tack vare att någon, han vet inte vem, sköt in den till honom under hans fängelsedörr. När Betts var 16 år dömdes han till åtta […][...]

Ett vanligt argument för att behålla vissa statyer som ofta är av vita män som utfört våldsamma handlingar som vi inte längre vill hylla är att vi inte får ”radera historien”. Exakt på vilket sätt vi vill bevara och hantera svåra händelser ur historien tas sällan upp i samma sammanhang och inte heller hur vi […][...]

Det är i slutet av 1600-talet, ännu hundra år innan de omstridda, spretiga kolonier som ska bli USA har blivit det. En långivare bjuds på en flådig middag i ett flådigt hus. Mannen som bjuder kan inte betala sina skulder. Istället vill han att Jacob Vaark tar några av hans slavar som avbetalning. Vaark vägrar […][...]

Ta-Nehisi Coates första roman, Vattendansaren, är en sådan där bok som jag sett fram emot så mycket att den, när den väl kommer, blir liggande ett tag, eftersom det känns så läskigt att få veta på riktigt om den lever upp till mina skyhöga förväntningar. Hans fackböcker, Mellan världen och mig och Vi hade makten […][...]

Första gången Benjamin möter Rosa håller han på att få en hjärtattack. Varför? För att hon ler mot honom, möter hans blick och snuddar vid hans hand. Han tänker att hon kommer att få honom piskad. Det tar en liten stund innan Rosa inser hans misstag. Hon är så ljus i hyn att hon kan […][...]

För ett tag sedan recenserade jag Octavia E Butlers Liknelsen om sådden här. Den var det första att ges ut på svenska av den här ändå väldigt välrenommerade – och fantastiskt coola – författaren, men den behövde alltså inte vara ensam särskilt länge. Den här gången är det serieversionen av en av Butlers romaner som […][...]

Mulattmörderskan. Så kallas hon, den unga före detta tjänsteflickan som 1826 står anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. ”Arbetsgivare”, förresten, ett så självklart men egentligen löjligt ord. Som om arbete ensidigt vore en allmosa att tacksamt ta emot. Lika problematiskt då som nu, och inte minst för Frannie, vars barndom som slav nästan sömlöst […][...]

Många människor har åsikter om konst. Särskilt om konstnären får bidrag ur någon samhällelig skattkista. Tyckandet kan ta sin form i de mest nedlåtande omdömen om konstverket händelsevis väcker motvilja hos sin betraktare. Personligen har jag många olika minnen förknippade med konstverk och skulle inte vilja vara utan dem. Minnena fungerar som hållplatser i mina […][...]

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”. I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan […][...]

Häromdagen såg jag det näst sista och sista avsnittet av första säsongen av tv-serien Jamestown, som utspelar sig i det koloniala Virginia i början av 1600-talet. Däremellan var det nyheter om oroligheterna i Charlottesville. I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville […][...]