Recension

: Blodsband
Blodsband Octavia E Butler Damian Duffy och John Jennings (illustratör)
2019
Epix
8/10

Slaveriet släpper inte taget

Utgiven 2019
ISBN 9789170895814
Sidor 256
Orginaltitel Kindred
Översättare John-Henri Holmberg
Först utgiven 2017

Om författaren

Octavia E Butler (1947-2006) var en amerikansk science fiction-författare, född i Kalifornien. Han har tilldelats en rad priser, bland annat Nebulapriset, 1984 för Bloodchild och 1999 för Parable of the Talents, och Hugopriset. På svenska finns Liknelsen om sådden (2019).

Sök efter boken

För ett tag sedan recenserade jag Octavia E Butlers Liknelsen om sådden här. Den var det första att ges ut på svenska av den här ändå väldigt välrenommerade – och fantastiskt coola – författaren, men den behövde alltså inte vara ensam särskilt länge.

Den här gången är det serieversionen av en av Butlers romaner som översatts. Blodsband, Kindred, kom i romanform ut första gången 1979. 2017 gjorde Damian Duffy och John Jennings grafiska roman av den, och nu har denna alltså översatts. Ungefär samtidigt kommer för övrigt deras andra serietolkning av Butler, just Liknelsen om sådden, ut på originalspråk. Där är tydligen också en översättning på gång.

Det är inte svårt att se varför Butler känns relevant just nu – och inte bara därför att Liknelsen om sådden innehåller en hopplös president med slagordet ”Make America great again”. Hennes teman kring identitet, hudfärg, kön, historia och framtid, tja, jag har svårt att föreställa mig en värld där de inte skulle kännas relevanta.

Blodsband är (till skillnad från Liknelsen om sådden) en helt fristående roman, som utspelar sig dels i författarens nutid, 1970-talet, dels under 1800-talets första hälft. Här handlar det inte så uttalat om framtiden, utan mer om det förflutnas grepp – också rent bokstavligt – om våra liv.

Dana, en ung och kämpande författare, håller tillsammans med sin man på att packa upp flyttlådor i sitt nya hem i Kalifornien när hon plötsligt drabbas av yrsel. Det nya hemmet försvinner omkring henne. Istället befinner hon sig vid en flod (i Maryland, ska det visa sig) där, tvingas hon snabbt att inse, ett barn håller på att drunkna. Hon reagerar snabbt, lyckas få upp pojken ur vattnet och få igång hans andning med hjälp av mun-mot-mun-metoden. Mycket mer hinner hon inte förrän pojkens far dyker upp, ditkallad av moderns skrik och gråt, och riktar sitt gevär mot henne.

Det är första, men långt ifrån sista, gången som Dana förflyttas i tid och rum för att rädda livet på Rufus Weylin, som pojken heter. Gång på gång under sitt liv hamnar han i livsfara och drar henne till sig, och Dana inser snart att hon har ett egenintresse i hans överlevnad – åtminstone fram tills han får det barn som för släkten vidare fram till henne själv.

Det här är förstås ingen oproblematiskt insikt, för Dana är svart och Rufus är en vit plantageägarson i början av 1800-talet. Hans avkomma med en svart kvinna är påtvingad, och Danas lojaliteter slits mellan den bångstyrige unge mannen och de slavar på plantagen som hon själv buntas ihop med och lär känna.

Huvudpersonens oönskade förflyttningar i tiden är ett smart och förhållandevis enkelt sätt att komma nära afroamerikansk historia i all sin brutalitet. På plantagen har Dana och de andra svarta hon lär känna ingen som helst kontroll över sina kroppar, sina relationer, sin avkomma. Allt kan tas ifrån dem, barn, makar, liv.

Den livssituationen skildras lättillgängligt, spännande och samtidigt vardagligt påträngande i Blodsband.

Ella Andrén

Publicerad: 2020-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2020-04-23 07:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8086

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?