Många har någon gång i sitt liv fyllts av nostalgi så att känslorna svämmat över. Ett föremål, en plats, eller några toner kan blixtsnabbt försätta människan i en tidigare fas i livet.

De nostalgiska tillbakablickarna förekommer ofta i romanen Vi som var föräldralösa. Berättaren Christopher Banks minns pojkåren när han bodde i Shanghai med sina föräldrar. Hans pappa arbetade på ett platskontor för en stor brittisk koncern. Hans mamma stod honom nära och han hade en kinesisk barnflicka. En scen i romanen beskriver ett ögonblick när han hörde den arga mammarösten sticka ut bland andra vuxnas repliker. Han skyndade sig ut för att finna bästa lekkamraten Akira. Barnaåren var betydelsefulla. Men vad som kom att prägla honom mest var att båda hans föräldrar försvann en dag. Som elvaåring blev han återförd till England för att växa upp med en förmyndare.

I romanen får läsaren följa den vuxne Christopher när han uppfyller sin barndomsdröm och blir yrkesarbetande detektiv. Med sitt förstoringsglas löser han brott och blir berömd i den brittiska societeten. Skildringen glider farligt nära att bli en parodi av en pusseldeckare där monsieur Poirot plötsligt dyker upp. Christopher har en likartad personlighet som mannen med de tvinnade mustascherna och genomströmmas av en självgod stolthet för varje uppklarat fall.

Ishiguro är bra på att låta handlingen återberättas ur en förnumstig mans perspektiv. Ofta synes Christopher uppträda lite löjeväckande i olika sammanhang. Han är pedantisk och starkt uppfylld av sitt kall. Men under läsningen smiter andra element in i handlingen. Som i förbigående refererar han andras fördomsfulla kommentarer mot kvinnor, icke-britter och tjänstefolk. Också minnena av mammans kritik mot pappans arbetsgivare ger en annan dimension till bilden av de goda britterna.

Christophers noggranna läggning må vara en fördel när han steg för steg analyserar bevismaterial i brottsfallen. Men den är en klar nackdel när han återvänder till Shanghai för att klara upp föräldrarnas försvinnande efter 18 års bortavaro. År 1937 har frontlinjen i den väpnade konflikten mellan Japan och Fastlandskina nått hans barndomskvarter. När han går i sina brittiska kläder och kulorna bokstavligt viner intill hans öron fylls han av moralisk indignation och läxar upp såväl kinesiska befäl som japanska officerare. Den belevade gentlemannastilen är synnerligen malplacerad. Råa scener med lik, fattigdom, språkliga hinder … och ändå agerar han som om de största bekymren handlar om brister i gott uppförande.

Ishiguro har även i andra romaner tecknat naiva människor som hindras att se verkligheten som den är. De har fullt logiska resonemang när de får hållas utan att någon avbryter dem. När andra förklarar att de borde ta av sig bindeln de har för ögonen och sluta leka blindbock, verkar de inte vilja lyssna.

Historien hänger samman från början till slut. Platserna. Människorna. Händelserna. Det är helt enkelt elegant förpackat. I Ishiguros fall är formen trygg men ändå innehåller hans romankonst antydningar som visar att allt inte är som det verkar. Det är också fint att följa huvudpersonen som låter insikter sjunka in till slut – mycket tack vare att han knyter an till andra föräldralösa personer under resans gång. De förstår varandra intuitivt.

I tillägg är ämnet som behandlas i Vi som var föräldralösa inte hämtat enbart ur fantasin. Stoffet till miljön där Storbritanniens relation till Shanghai belyses har historisk bakgrund. Enormt intressanta aspekter träder fram, och jag kan konstatera att det finns en del länder som fylls av skeptiska känslor inför britter. De har inte alltid agerat som gentlemän i de historiska sammanhangen.