Recension

: Never Let Me Go
Never Let Me Go Kazuo Ishiguro
2006
Vintage international
9/10

Utbytbara kroppar och oersättliga människor

Utgiven 2006
ISBN 9781400078776
Sidor 304
Först utgiven 2005
Språk Engelska

Om författaren

Fotograf: Jane Bown

Kazuo Ishiguro är född i Nagasaki i Japan 1954, men uppvuxen och bosatt i England. Hans romaner finns översatta till en mängd språk. Mest känd är han för Återstoden av dagen (1989), som också filmatiserats. På svenska finns också Berg i fjärran (1982), Konstnär i den flytande världen (1886), Den otröstade (1995), Vi som var föräldralösa (2000) och Never let me go (2005). Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017.

Sök efter boken

Jag önskar att alla som ännu inte har läst Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro skulle få göra det med så lite förförståelse som möjligt. Nu när han tilldelats Nobelpriset i litteratur så kan detta bli svårt. Men om du ännu inte vet så mycket om handlingen så rekommenderar jag dig att läsa romanen innan du tar dig an den här recensionen. Jag lovar att det kommer att vara värt det.

Samma dag som Kazuo Ishiguro fick sitt pris såg jag en intervju där han nämnde att hans författarskap influerats av Charlotte Brontë. Han berättade att han nyligen läst om Jane Eyre och att han blivit förvånad när han upptäckte hur mycket han stulit från romanen. När jag nu själv läser om Never Let Me Go kan jag inte undgå att se likheterna. I sin skildring av huvudpersonens utveckling från barn till vuxen ansluter sig de båda berättelserna till bildningsromanens genretradition. Slutet är visserligen lyckligare i Charlotte Brontës roman men karaktärer, miljöer och handling har en hel del gemensamt. Föräldralösa barn. Internatskolor. Engelsk landsbygd. Det finns visserligen inte någon galen kvinna inlåst på en vind i Never Let Me Go men Kazuo Ishiguros intrig vilar också på det gradvisa avslöjandet av en fruktansvärd sanning.

So you’re waiting, even if you don’t quite know it, waiting for the moment when you realise that you really are different to them; that there are people out there, like Madame, who don’t hate you or wish you any harm, but who nevertheless shudder at the very thought of you – of how you were brought into this world and why – and who dread the idea of your hand brushing against theirs.

Never Let Me Go utspelar sig i en alternativ historisk version av England under de sista decennierna i förra milleniet. Här finns Walkmans, porrtidningar och teveserier. Men även anstalter som föder upp mänskliga reservdelar. Romanen består av tre delar där vi i en rad tillbakablickar får följa Kathy, Ruth och Tommy. Deras uppväxt på internatskolan Hailsham, de korta åren i The Cottages (som kanske kan beskrivas som ett slags ungdomskollektiv) och hur de slutligen möts igen som vårdare och donatorer.

Kathy, Ruth och Tommy har känt på sig att de är annorlunda sedan de var riktigt små. Med tiden går det också upp för dem att det redan finns en utstakad plan för deras liv. Deras egna valmöjligheter är små. I samhällets ögon är de utbytbara i ordets rätta bemärkelse. Knappt människor. Kanske en slags monster. Miss Emily, rektor på Hailsham, uttrycker det så här:

Most importantly, we demonstrated to the world that if students were reared in humane, cultivated environments, it was possible for them to grow to be as sensible and intelligent as any ordinary human being. Before that, all clones – or students, as we preferred to call you – existed only to supply medical science. In the early days, after the war, that’s largely all you were to most people.

Det är inte enbart Charlotte Brontës ande som vilar över romanen. Medan jag läser tänker jag mer än en gång på Frankenstein av Mary Shelley. Och även om jag tvekar inför att sortera in romanen under genreetiketten science fiction så finns det de som gör det.

Som tidigare i Återstoden av dagen och senare i Begravd jätte skriver Kazuo Ishiguro om begränsningarna som följer av att tillhöra en viss grupp i samhället. Never Let Me Go är en iskall skildring av hur långt de priviligierade kan gå i sitt förtryck av de som är svagare. Men det är också en berättelse om hur normer, traditioner och inte minst minnen håller oss kvar i ett visst sammanhang. Hur vi väljer att inte ifrågasätta vår tillvaro utan hellre accepterar vår lott i livet. På gott och ont.

Stämningen i Never Let Me Go är melankolisk men inte allt igenom mörk. Romanen påminner oss också om att vi kan hitta en tillflykt i vänskap, kärlek och konst – även när vi tvingas leva under omänskliga förhållanden.

I caught a glimpse of his face in the moonlight, caked in mud and distorted with fury, then I reached for his flailing arms and held on tight. He tried to shake me off, but I kept holding on, until he stopped shouting and I felt the fight go out of him. Then I realised he too had his arms around me. And so we stood together like that, at the top of that field, for what seemed like ages, not saying anything, just holding each other, while the wind kept blowing and blowing at us, tugging our clothes, and for a moment, it seemed like we were holding onto each other because that was the only way to stop us being swept away into the night.

Kazuo Ishiguro kan sina klassiker och har lärt sig sitt hantverk från grunden. I Never Let Me Go fångar han mitt intresse från den första sidan och spinner sedan en stark berättelseväv som håller mig kvar. Han gör det utan stora åthävor, med en enkel prosa som han slipat och polerat tills den glänser. Visst är han värd sitt Nobelpris.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-09 12:36

Kategori: Recension | Recension: #7178

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?