Recension

: Nocturner
Nocturner: Fem berättelser om musik och skymning Kazuo Ishiguro
2010
Wahlström & Widstrand
7/10

Ökad visdom med åren?

Utgiven 2010
ISBN 9789146220190
Sidor 208
Orginaltitel Nocturnes
Översättare Rose-Marie Nielsen
Först utgiven 2009

Om författaren

Fotograf: Jane Bown

Kazuo Ishiguro är född i Nagasaki i Japan 1954, men uppvuxen och bosatt i England. Hans romaner finns översatta till en mängd språk. Mest känd är han för Återstoden av dagen (1989), som också filmatiserats. På svenska finns också Berg i fjärran (1982), Konstnär i den flytande världen (1886), Den otröstade (1995), Vi som var föräldralösa (2000) och Never let me go (2005). Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017.

Sök efter boken

Nocturner börjar med schlagersångaren som nått en stor publik i sina bästa dagar. Nu beslutar han sig för att skilja sig eftersom skivförsäljningen ökar när skvallerpressen rapporterar om nya frun som är betydligt yngre än den förra. I andra novellen försöker det krisande medelålders paret kommunicera med varandra genom att bjuda hem en ungdomsvän från universitetsåren. I tredje novellen dyker ännu ett krisande par i medelåldern upp och blir iakttagna av en singersongwriter som plinkar fram nya melodier på sin gitarr under några sommarveckor i södra England. I den fjärde berättas om möjligheterna att få den nödvändiga bekräftelsen genom skönhetsoperationer. Slutligen landar boken i samma stad där den började, nämligen i Venedig och på Marcusplatsen med caféernas musikanter.

Gemensamt tema i alla fem historier är att äldre personer bär på inre drömmar och många har väckts av musiken. De äldres agerande bottnar i förlusten av ungdomsåren. En ung cellospelande man opponerar sig och säger tydligt att han inte alls lagt in några känslor av romantik i sitt framförande av Rachmaninovkompositionen, men lyssnaren, en äldre kvinna kommenterar ihärdigt:

Men ni spelar det där partiet som om det vore ett minne av kärlek. Ni är så ung, ändå vet ni vad övergivenhet och ensamhet innebär. Det är därför ni spelar den tredje satsen som ni gör. De flesta cellister spelar den glädjefullt. Men för er handlar den inte om lycka utan om minnet av en lycklig tid som för alltid är förbi.

Ett annat gemensamt element i novellerna är övertalningsscener. Någon ska göra en tjänst för en annan persons skull. Förhoppningar om att livet ska ta en spänstigare form frodas men det är någon annan som måste ställa upp för att kursändringen i livet ska lyckas. Det är som om den sena medelålderns (inbillade?) gråhet måste motas bort till varje pris; något som leder till en blandning av pinsamma situationer och rörande närhet. Nocturner uppvisar en bred repertoar av motsägelsefullheter; alltså absurda beteenden hos människor som i själva verket tror att de är smarta.

Mången läsare kanske förväntar sig att hitta någon figur som spelar Chopins pianostycken – nocturner – med tanke på Ishiguros val av boktitel. I stället möter läsaren andra musikutövare: Jazzmusiker, schlagersångare och personer som försörjer sig på att musicera inför publiken på hotell och caféer – gärna på kända turistorter. Vi rör oss geografiskt i ett nutida Europa med rörliga människor och läsaren möter en språklärare som arbetar i Spanien, en musiker med rötter i Polen och en annan i Ungern.

Ishiguros texter är inte kända för sina krångliga ord eller invecklade meningsbyggnader. Lågmält flyter berättelserna och utropstecken göre sig icke besvär i återgivandet av en utskällning:

Här hejdade jag honom och sa att visserligen hade jag under årens lopp vant mig vid hur djupt han kunde sjunka när han skulle försöka övertala mig att göra något som gagnade honom själv yrkesmässigt men att denna senaste ploj befann sig så långt nere i avgrunden att inget ljus trängde dit ner och ångande hästskit frös till is på sekunder. Och på tal om hästskit förstod jag att han på grund av sin natur inte kunde låta bli att hela tiden skyffla runt den men att det ändå skulle vara en vettig strategi från hans sida att hitta något som åtminstone hade en chans att dupera mig ett par minuter. Så lade jag på luren igen.

Jag blev överraskad av att läsningen blev så humorfylld. Mycket beror på alla de situationer som utvecklar sig oväntat och okontrollerat. Men det som på ytan är komiska effekter går omärkligt över i något annat, kanske är det eftertankens spegel. Vad vi ser och inte ser i livets skymningsålder är fortfarande väldigt vagt och även här har novellerna en styrka. De slutar nämligen inte i någon katharsis eller klok insikt. Det är det bara krönikor och bokrecensioner som gör, tror jag att jag läst någon gång.

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-09 17:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7172

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?