Krävdes det ett Nobelpris för att jag skulle se storheten i Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt och opportunistiskt.

Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa om romanen. Så många respekterade läsare kan ju inte gärna ha fel. Jag måste ha missat något väsentligt.

Sedan dess har jag läst en hel del av honom – även om jag hållit mig ifrån den mest uppenbara fantastiken – och tyckt mycket om det. Hans blick för det under ytan dolda i såväl det brittiska som det japanska är skarp och oerhört nyanserad. Och ja, det går inte att komma ifrån att det för mig ligger ett Nobelpris mellan den uppfattning och min första.

Kanske försöker jag göra dygd av mitt eget tillkortakommande, men jag tänker ändå att den här upplevelsen säger något om vilken sorts författare Ishiguro är. Det går inte att kliva in i hans romaner med alldeles vardagliga, klumpiga steg. De kräver sin egen sorts läsande. Man måste liksom skruva in sig, som en gammal radioapparat, på det finstilta. Det osagda.

Återstoden av dagen, med sin på en gång lyhörda och totaldöva jag-berättare, var romanen som alldeles vann över mig, och Konstnär i den flytande världen är den av Ishiguros andra romaner som jag läst som påminner mig mest om den.

Konstnär i den flytande världen utspelar sig i Japan några år efter andra världskrigets slut. Titelpersonen, den pensionerade konstnären Masuji Ono, har svårt att riktigt finna sig till rätta i det nya Japan, som ganska abrupt ställt om från det militariserade kejsardömet som förlorat kriget, till ett modernt, demokratiskt land med amerikanskinspirerade ideal. Ono hör till de där som egentligen inte uppfattar att han tagit någon politiskt ställning, men som konstnär i karriären har han ändå surfat på vågorna av de politiska trender som rått.

Själv går han mest omkring och saknar sina gamla krogkvarter, där han brukade umgås och vara omsvärmad av vänner och adepter. Sina två vuxna döttrar har han en ganska haltande relation med. Den yngsta, som fortfarande bor hemma, försöker bli gift, och det är fortfarande en process som följer ceremoniella ramar och angår hela familjen. Pappans roll före och under kriget tycks dock ligga dem i fatet i de här förhandlingarna, och så småningom inser Ono att han måste göra en markering.

Jaha, blir det bra då, då? Nej, så enkelt fungerar ju inte mänskliga relationer och värderingar i ett snabbt föränderligt samhälle. Romantiteln talar inte om ”den flytande världen” för intet.

Uttrycket används egentligen av en äldre konstnärskollega – eller mästare – för att beskriva den nattliga värld det är dennes ideal att försöka fånga på duken. Bilden av den världen gör samma anspråk på att vara något evigt som den patriotiska idévärld som Ono kommer att förkasta den för. Ingen av idéer är förstås verkligt evig.

Istället verkar uppfattningarna om vad som är rätt och fel svårhanterligt flytande. Ono själv har kanske mest flutit med. Eller samvetslöst surfat på vågorna? Vad är det egentligen man gör när man är en del av ”tidsandan”?

Vad är det egentligen Ono har gjort?